Den svenska löjrommen kommer från siklöjan, som tillhör laxfamiljen. Fisken lever i näringsfattiga sjöar, men också i vattendrag eller hav med låg salthalt. Exempelvis blir den allt vanligare i östersjön ju längre upp i Bottenviken du kommer. Därifrån kommer också den siklöja som ger oss den kända Kalixlöjrommen, med sin naturligt orangea färg.

Annars kommer vanligtvis löjrommen från Nordamerika. Inte från siklöjan men från dess amerikanska motsvarighet.

Löjrommen avnjuts ofta till lättare rätter med creme fraiche eller fisk- och skaldjur, men har på senare tid blivit allt vanligare i soppor eller tillsammans med kött.

För den som vill äta rom utan att lyxa till det allt för mycket är stenbitsrommen en klassiker. Stenbitsrom kommer från sjuryggen där hanen kallas stenbit medan honan, som trots allt bär äggen, heter kvabbso. Så är det med det.

Stenbitsrimmen är känd för sin svarta eller orangea färg, men i själva verket är dess naturliga färg mer åt det ljusvioletta hållet, och det orangea eller svarta är enbart tillsatta färgämnen. Kanske för att efterlikna löjrommen och den ryska kaviaren.

Den sistnämnde, likväl som den iranska, kommer från den svårt utrotningshotade stören och fiskas i Kaspiska havet. På grund av utrotningen är det därför är det numera (2009) förbjudet att exportera och importera rysk kaviar. Ser du rysk kaviar i en meny eller i butik är det antingen rom från odlad stör, eller så är det smuggelgods, vilket är ett stort problem och vanligt inom den organiserade brottsligheten. Däremot är det inget brott att själv importera 250 g för privat bruk.

Rödspätta, torsk, regnbåge och lax har också en god rom. Men den lyxigaste svenska rommen är trots allt löjrommen.

• Försommarsallad med löjrom
• Löjrom med blomkål på två sätt
• Vårägg med löjrom och sparris