Lars Beck Jensen har bara fått komma ut vid enstaka tillfällen. Han ser boendet som "förvaring". Foto: SVT

Äldre tvingas stanna inne
- månad efter månad

Att vistas ute i friska luften - en självklar rättighet får både djur och fängelsedömda.
För många äldre stannar det vid en dröm.
- Vi har ingen värdig vård för gamla, säger Yngve Gustafson, professor i geriatrik.

I SAMHÄLLET finns lagar som ger rätt till både sällskap, utevistelse och stimulerande miljö. Men det är inga lagar våra äldre har glädje av.
Det är lagar som omfattar till exempel hästar, hundar och katter - men inte äldre människor.

I praktiken betyder det att det inom den svenska äldreomsorgen finns människor som bara kommer ut i friska luften någon enstaka gång varje år. Och som aldrig får möjlighet att delta i några aktiviteter.
- Det här känns som en förvaringsplats. Här förvaras jag tills jag dör, säger Lars Beck Jensen.

HAN BOR PÅ Dicksons hus i Göteborg, ett äldreboende i stadsdelen Örgryte. Han får hjälp att lägga sig, hjälp till toaletten och maten serverad.
Men det vi andra tycker är självklart - att vistas ute ibland - det får han klara sig utan.
Personalen har knappt tid att sätta sig ned och prata.
- Nej, det har jag aldrig varit med om.
Vad tycker du om det?
- Det hade varit bra med en pratstund då och då.

På samma boende finns Berit Harström. Hon kallar det "cell 77", för det är där hon sitter. Ensam och i väntan på ingenting. Hon spelar piano och skriver insändare och dikter för att fylla ensamheten.
- När morgonen kommer börjar jag åter vandra mot ett fjärran ingenting. Bara mot en evig längtan efter nånting, säger hon.

Berit Harström.
BERIT HARSTRÖM har lungsjukdomen KOL och orkar inte gå några längre sträckor med rollatorn. Ska hon lämna huset måste hon ha någon som kör henne i rullstol.
Du har varit här i fem år och hur många gånger har du varit på utflykt med personalen?
- Den gången när jag köpte den där lampan gick jag till Bratells möbelhus.

Lars Beck Jensen och Berit Harström är bara två av många exempel på äldre, tidigare aktiva människor, som idag är utlämnade åt vårdpersonalens omsorger. Och personalen är ofta så stressad att bara det absolut nödvändigaste hinns med, som mat och hygien.

DE AKTIVITETER som erbjuds på Dicksons hus är kollektiva aktiviteter som inte kräver så mycket personal. Det kan vara allsång, tidningsläsning, bingo eller fika.

På Dicksons hus bor också ett 30-tal demenssjuka, men de kommer sällan ned till aktivitetscentret. De är inte bara avskilda från resten, de är också inlåsta bakom kodlås de inte kan öppna.
Ingen av dem kan föra sin egen talan och alla är därför beroende av att personalen ska ge deras liv ett innehåll.

FÖR DEMENSSJUKA Irene har det betytt ett evigt vankande, fram och tillbaka i samma korridor.
- Under de två åren jag har varit här en eller två gånger i veckan har hon aldrig varit på utsidan, berättar hennes son Ronny Lundström.

Ronny Lundström.
Det är socialtjänstlagen som ska försäkra de boende "en skälig levnadsstandard". Men vad det betyder varierar. Vissa äldreomsorgschefer tycker till exempel att det då kan räcka med en promenad i månaden eller mindre, enligt Uppdrag gransknings kartläggning.

DET FINNS också så kallade genomförandeplaner som ska uttrycka den boendes vilja och behov.
Men planerna efterlevs dåligt, visar Uppdrag gransknings stickprover. Det kan till exempel stå i planen att personalen ska hjälpa till med promenader 1-2 gånger varje vecka - promenader som aldrig blir verklighet.

Länsstyrelsen har kritiserat många boende för planer som inte fungerar. Dicksons hus har fått påpekanden fyra gånger, men trots det händer ingenting. Och kritik från länsstyrelsen är ett klent vapen. Politikerna i stadsdelsnämnden har inte agerat för att förbättra situationen.
- Nej, vi tar ju till oss det här, men vi får ju inte mer pengar för att de säger det, förklarar Bertil Lidfeldt (S), ordförande i Örgryte stadsdelsnämnd.

Yngve Gustafson.
I UMEÅ, långt ifrån Dicksons hus i Göteborg, arbetar Yngve Gustafson, professor i geriatrik och expert på åldrandets sjukdomar. Han träffar många gamla som aldrig kommer ut.
- Jag försöker ibland ordinera promenader i rehabiliteringssyfte. Men som läkare bestämmer jag inte över det, säger han.

Undersökningar gjorda i Västerbotten visar att ungefär hälften av de gamla inte fått komma ut på lång, lång tid.
- En del kommer aldrig ut, inte nån gång på hela året, säger Yngve Gustavson.

Han konstaterar att både kriminalvårdslagar och djurhållningslagar, som garanterar utevistelser, ger ett bättre skydd mot vanvård än de lagar vi har som ska skydda äldres intressen.
- Vi har i stora stycken inte en värdig vård för gamla, säger han.

Reporter: Nadja Yllner

Text: Peter Bagge

• Tweet