De tänkte göra världens bästa film och längst fram i ledet gick IT-visionären Patrick Casey i en tid då allt var möjligt. Martin Degrell som var manusförfattare i filmprojektet har nu gjort dokumentärfilm med "Farväl Falkenberg"-kompisen Jesper Ganslandt om filminspelningen som havererade.

Hur kom du med i långfilmsinspelningen från början?
- Jag och Patrick Casey var kompisar och Casey hörde av sig när han kom tillbaka efter att ha varit på Nya Zeeland och jobbat med "Sagan om Ringen"-inspelningen. Casey var väldigt entusiastisk och i princip deklarerade att vi skulle göra film. Jag hoppade på projektet och blev anställd som scripta. Allt eftersom projektet förändrades så blev jag även manusförfattare och till slut fick jag också ge lite regiinstruktioner.

Varför blev det en dokumentärfilm nu, filminspelningen pågick 2001?
- När projektet havererade kände väldigt många en tomhet och att det var något oavslutat. Jag kände hela tiden, eftersom jag skriver och håller på med berättelser, att det är en fantastisk story, det är något som engagerar! Men samtidigt så var det ett stort öppet sår. Tiden efter att filmen havererade så var folk ovänner, en hel del hade gått in i väggen och hamnat i jobbiga ekonomiska problem. Så även om jag ville göra något då så var det alldeles för infekterat. Sedan så gick åren och folk började slicka sina sår och började förhålla sig till det som hänt på ett annat sätt. Då började det bli dags och göra någonting. Någonstans 2005/2006 började vi diskutera att göra filmen.

Martin Degrell var manusförfattare i filmen som havererade.


Du gjorde filmen med "Farväl Falkenberg"-Jesper Ganslandt?
- Vi är gamla vänner. Jesper var inte inblandad i den ursprungliga filminspelningen men han betraktade inspelningen från utsidan. Jesper var i Stockholm under den tiden och vi var i Malmö. Jag minns att jag rapporterade till honom då och då och hans reaktion var hela tiden "Men, vad är det som ni gör?". Jesper har varit lika fascinerad av det här projektet som jag sedan starten.

Hur fick ni Casey att ställa upp i filmen, det inte så lätt att bekänna att man misslyckats och kanske ännu mindre på filmduken?
- Casey, som drog igång filmprojektet och som gick in med mest pengar, mådde väldigt, väldigt dåligt under en ganska lång tid efteråt. Han hade dessutom ekonomiska bekymmer, tills nu i princip. Så vi visste att det var svårt men samtidigt är han väldigt öppen som person. Vi var väldigt tydliga med att säga att vi ville göra filmen men att utan honom skulle det inte bli någon film. Det handlar ju om ett förtroende. Vi är ju vänner, inte "Uppdrag Granskning" så han visste ju att vi ville berätta om gruppgemenskapen och entusiasmen som fanns. Men hans attityd från början och genom hela inspelningen var "Jag förstår inte varför ni vill göra den här filmen men jag ställer upp på allting". Casey har sett filmen och tycker att det är en skrattfest. Det är kanske hans sätt att hantera det hela...

Patrick Casey tänkte göra "världens bästa film".

Finns det något att lära sig av filmen?
- Vi ville berätta om den där huvudlösa entusiasmen, att kasta sig ut i det okända. Den här gången så kraschade ju det men samtidigt så kan man ju resa sig. Vi har ofta diskuterat om man hade hoppat på det här projektet idag? Nä... kanske inte. Nu som 30-ish är man mer försiktig, lite äldre, lite smartare men det innebär ju också att du aldrig hamnar i de där roliga projekten. Du hamnar aldrig i de där situationerna där du under rätt omständigheter kan åstadkomma något fantastiskt.
- I dokumentären säger skådespelaren Linus vad jag tycker har blivit något av en nyckelreplik för hela filmen: att kunna gå in i ett projekt med inställningen "vi ska göra världens bästa film", den berusningen, den möjligen naiva entusiasmen - det kan du aldrig göra så fort du vet vad du sysslar med. Så fort du vet vad du gör, så fort du kan någonting om film eller filmbranschen - om hur svårt det är, hur mycket som står på spel, och så vidare - försvinner den berusningen och ett mer rationellt, vuxet förhållningssätt infinner sig. Det låter kanske sorgligt eller cyniskt, men jag tycker att det ligger något i det. På sätt och vis är det "innocence lost".





Har ni lyckats med göra en film om att misslyckas?
- Ja, vi har fått väldigt många olika reaktioner på filmen, att den handlar om It-bubblan, den nya finanskrisen, att det är en studie i gruppsykologi eller ett personporträtt av Casey. Vi välkomnar alla tolkningar. Om vi kan lyckas återskapa något av den kollektiva gemenskapen - berusningen av att vara ung och entusiastisk inför ett gemensamt projekt, om vi kan förmedla något av det då har vi lyckats.

"Filmen jag inte pratar om längre" sänds fredag 4 september i K-Special kl. 20.00 - 21.00 på SVT2

Jennifer Hagberg