Sissela Kyle är tillbaka för att göra det hon gör bäst: att prata. På tisdag är det premiär för Sissela och dödssynderna, en inte rakt igenom kul produktion i gränslandet mellan humor och allvar.

- Den här programformen finns inte, har aldrig funnits, och kommer aldrig finnas igen.

Sissela Kyle, skådespelerska och komiker, läser högt på Södra teatern i Stockholm samtidigt som frosten fryser träden vita utanför fönstret.

Det är på den här teatern som Sissela spelat in den nya produktionen Sissela och dödssynderna. Ensam på scenen betar hon av de katolska dödssynderna en efter en. Inom strikt katolsk tro leder de alla till den eviga döden. Kanske inte ett ämne att förknippa med komik. Men så är Sissela och Dödssynderna inte heller en humorproduktion i klassisk mening.

- Om man tänker att nöje ska vara lätt för många att ta till sig, kan nog Sissela och dödssynderna vara svårt. Jag kallar programmet för "En tant som talar". Och det finns nog ganska många som inte tycker att det är så jättehoppsan direkt. Så det är inte en stor lördagsunderhållning där hela familjen sätter sig och tänker "Yes, nu ska vi titta på en tant som talar". Men för några stycken, en tisdagskväll, kan det nog vara bra, säger Sissela.

Vad är en dödssynd för dig?
- Dödsynderna är karaktärsegenskaper som vi alla har. Jag skulle nog säga att vi har en ganska tillåtande syn på alla de här begreppen idag - till och med girighet som är ett väldigt negativt laddat ord används idag även i rätt positiva ordalag. Så vi har en helt förlåtande inställning till det här begreppet.

Skulle du säga att en synd alltid är av ondo?
- Nej och det är ju också precis så programmen är: ett resonerande kring orden och det behöver inte alls vara att de är av ondo. Men de kanske landar i, för mig, något övervägande negativt och positivt.

Är det något av orden som har en övervägande positiv innebörd?
- För min egen del är jag väl mest benägen att hitta positiva egenskaper i frosseri och vällust. Där är det väl nästan så att man får leta för att hitta det negativa. Från början är ju alla dödssynderna i förhållande till gud och det är en väldigt sträng och straffande gud. Människans kött är av ondo och där är det så att all vällust som inte är direkt tillägnad gud är av ondo. Den tanken känns ju väldigt avlägsen idag - men kan man ändå pröva tanken: "Kan man få för mycket av vällust?".

Ni kommer ju göra åtta avsnitt, men när jag räknade senast hittade jag bara sju dödssynder. Vad händer i det åttonde avsnittet?
- Du räknade rätt! Jag vet faktiskt inte vad som kommer hända i det sista avsnittet än. Jag har valt att lämna det öppet. Det är inte inspelat än och vi har många idéer om vad vi vill göra. Men jag vill att vi sparar på det.

Vad är det som är nytt i den här produktionen, jämfört med det du sysslat med innan?
- Det har nog inte gjorts någon liknande tv tidigare. Jag står på en scen och maler, men varken som ståuppare eller föreläsare. Mer som ett slags tyckmycken estradör i övergångsåldern som tycker om ord. Det enda jag är expert på är att prata.

Vem tror du vill se programmet?
- Jag kan inte tänka mig vilka som vill titta på det, uppriktigt sagt. Jag har inga idéer, samtidigt som jag tror att alla som är intresserade av ord och andra människors tankegångar skulle kunna vara intresserade. Det är ju ingen action-tv direkt. Men en del tycker nog det är kul, bland annat jag. Fast då skulle jag nog vilja lyssna på någon annan än mig själv.

Vem skulle du vilja se?
- Marie-Louise Ekman. Hon är så oväntad, så hisnande på många sätt. Hon är hängiven och rolig och allvarlig. Jag skulle gärna se henne göra det här.

Sissela återvänder hela tiden till ett av programmets kärnor: att Sissela och dödssynderna är tänkt att ligga precis i skiljelinjen mellan nöje och kultur, mellan humor och allvar. Och även fast det kanske blir än tydligare i den kommande produktionen så har Sissela aldrig direkt sysslat med ren buskis. Det har nästan alltid funnits små svaga streck av allvar i det mesta hon tagit sig för.

Har du någonsin velat vara en snubbeltant?
- Äh, jag skulle jättegärna vilja kunna snubbla roligt, som Maria Lundqvist. Det är ju fantastiskt roligt. Men jag får väl snubbla mentalt istället.

Gör du det ofta?
- Det är väl det jag håller på med, kan man säga.

Kristofer Andersson