Tre faktorer som fällde Sahlin

Publicerad 15 november 2010 - 15:41 Uppdaterad 15 november 2010 - 15:47

Mona Sahlin går till historien som den förste socialdemokratiske partiledare som i praktiken har avsatts från sitt uppdrag. Huvudorsaken är det katastrofala valresultatet i september.

Backar vi bandet kan vi konstatera att det är fråga om tre viktiga faktorer, som ligger bakom söndagens snabba avgång:

PARTIKONGRESSEN 2007

När Göran Persson avgick som partiledare på valnatten i september 2006 nämndes överhuvudtaget inte Mona Sahlin som tänkbar efterträdare. I stället var Margot Wallström partiets önskekandidat.

Men i takt med att andra kandidater tackade nej hamnade frågan slutligen hos Sahlin. Hon var alltså tredje- eller fjärdehandskandidaten som ställde upp. Därmed kan man konstatera att entusiasmen för henne inte ens var särskilt stor när hon valdes. Trots detta var hennes uppdrag att förnya partiets politik efter valförlusten 2006.

Samma politik
Men ganska snart reducerades valförlusten till att det mesta varit Göran Perssons fel och med opinionssiffror på över 40 procent valde Sahlin den enkla vägen: Hon lade undan alla planer på politisk förnyelse. Det enda politikområde där hon förändrade partiets politik var egentligen skolan. I övrigt gick Socialdemokraterna 2010 till val på ungefär samma politik som Göran Persson försökt locka väljarna med 2006.

Det svaga stödet från början och Sahlins oförmåga att ta kommandot över partiet bäddade sedan för de problem som skulle följa.

DET RÖDGRÖNA SAMARBETET HÖSTEN 2008

När Mona Sahlin lanserade samarbetet med Miljöpartiet i oktober 2008 möttes detta med hård kritik från delar av partiet. Flera tunga socialdemokrater krävde att Vänsterpartiet skulle tas in, trots att Mona Sahlin själv ansåg att detta var helt uteslutet.

I stället för att ta strid för sin ståndpunkt vek sig Sahlin och släppte in Lars Ohly i den rödgröna alliansen. Hade hon stått på sig hade framtiden möjligen gestaltat sig annorlunda. Nu försvagades i stället hennes ställning i partiet ytterligare. Utåt framstod hon som en svag partiledare. Hennes position underminerades och effekten blev bl a att väljarnas förtroende för Sahlin eroderade.

DEN RÖDGRÖNA EKONOMISKA MOTIONEN MAJ 2010

Den rödgröna ekonomiska motionen från början av maj i år var den sista beståndsdelen i det som slutade med det sämsta valresultatet för Socialdemokraterna sedan 1914.

De tre rödgröna partierna lyckades inte ena sig om en trovärdig ekonomisk politik. Vänsterpartiets och Miljöpartiets inflytande gjorde att mittenväljarna flydde. Skattehöjningar varvat med traditionella åtgärder skapade ingen tydlig bild av åt vilket håll de tre partierna ville.
Flera tunga frågor lyckades man överhuvudtaget inte komma överens om. Breda skattehöjningar för vanligt folk föreslogs samtidigt som A-kassan skulle höjas och sjukförsäkringsreglerna skulle skrivas om. Den arbetande delen av befolkningen vände Socialdemokraterna ryggen.

På andra sidan hade statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg klarat den ekonomiska krisen. Väljarnas förtroende för dem båda växte kraftigt. När de rödgrönas ekonomiska politik dessutom fick underkänt av väljarna var valet i praktiken avgjort.

Åtskilligt kommer att sägas om Mona Sahlins tid som partiledare. Det blev bara fyra år. Även om hon förmodligen ville att partiet skulle fönyas på ett helt annat sätt än vad som faktsikt skedde var det hon och ingen annan som skulle leda denna förnyelse.
Hur man än ser på saken faller ansvaret tillbaka på henne. Därför var det också helt logiskt att hon avgick.

Mats Knutson
Inrikespolitisk kommentator

• Tweet