Nödvändigt att Juholt inte viker ner sig

Publicerad 25 mars 2011 - 10:52 Uppdaterad 25 mars 2011 - 19:11

När Håkan Juholt höll sitt tacktal efter att ha blivit vald till ny socialdemokratisk partiledare på fredagen valde han en amerikansk rocklåt för att illustrera hur Socialdemokraterna kommer att agera de kommande åren.

Vad Juholt inte visste var att det var samma kampanjlåt som George W Bush använde i sin presidentkampanj år 2000.

Låten är skriven av Tom Petty och heter "I won´t back down" *. Juholts budskap i tacktalet var; "we won´t back down", vi tänker inte vika ner oss, sa han. Och den inställningen är nödvändig om Håkan Juholt ska klara den svåra uppgift han nu ställs inför.

Frågan är om någon annan socialdemokratisk partiledare i modern tid har ställts inför lika stora utmaningar som Juholt. Efter två förlustval i rad är socialdemokratin politiskt svagare än på nästan hundra år. Dessutom är partiet splittrat om vad som bör göras för att vinna tillbaka väljarna och den politiska makten.

Steg ett: Hålla ihop
Den första utmaningen för Håkan Juholt blir att hålla ihop partiet, som är djupt sargat efter höstens och vinterns interna stridigheter. Det handlar inte bara om partiledarfrågan utan lika mycket om vilken kurs partiet ska slå in på efter förlustvalen. Också Mona Sahlin i sitt avskedstal på fredagen krävde ett slut för stridigheterna. Samtidigt uppmanade hon partiet och Juholt att blicka framåt i stället för att blicka inåt och söka lösningarna bakåt i tiden. Hon krävde fortsatt nej till kärnkraft, en tydlig linje mot Sverigedemokraterna och att Sverige ska bli det första landet som erkänner ett fritt Palestina. Det blev ett politiskt testamente till hennes efterträdare, men Håkan Juholt själv vägrade på fredagen att svara på alla frågor med sakpolitiskt innehåll.

På lördagen kommer han att ge ett första besked om kursen. Förväntningarna är stora inom partiet, men åsikterna spretar om vad som behöver göras. Flera tunga socialdemokrater har krävt en uppgörelse med den gamla skattepolitiken, andra vill se höjda skatter, en del vill acceptera Rut-avdraget, andra vill avskaffa det, för att ta ett par exempel. Ytterst blir det nu Håkan Juholt som ska sätta ner foten i en rad laddade frågor. Särskilt intressanta blir svaren då ytterst få idag vet var Juholt står i allmänpolitiska frågor, till exempel om ekonomi, välfärd och utbildning.

Socialdemokraternas problem är att partiet successivt tappat stöd i både traditionella kärngrupper som i det som vanligen kallas medelklassen. I valet i höstas fick partiet bara strax över hälften av LO-medlemmarnas röster. Den här väljargruppen är dessutom en allt mera bräcklig grund att stå på för partiet. Gruppen LO-medlemmar som andel av befolkningen minskar stadigt. Det beror både på samhällsutvecklingen där allt färre jobbar i tillverkningsindustrin, men också på att allt färre svenskar är medlemmar i facket.

Tjänstemän nyckelgrupp
Tjänstemännen har redan flytt. En majoritet av TCO-medlemmarna röstar i dag på borgerliga partier. Det här är de så kallade mittenväljarna med arbete, radhus, lån och ofta ett hektiskt familjeliv. De brukar pekas ut som en nyckelgrupp i svenska val. Den borgerliga regeringen har skaffat sig ett högt förtroende bland dessa väljare och har dessutom levererat både skattesänkningar och rut-avdrag. Hittills har inte Socialdemokraterna lyckats formulera något alternativ. Det blir ännu en nyckeluppgift för Håkan Juholt. Ska partiet till slut acceptera rut-avdraget eller vad vill man istället erbjuda dessa väljare?

Endast var femte svensk med ett jobb röstade på Socialdemokraterna i senaste valet. Däremot är partiet överrepresenterat bland sjukskrivna och arbetslösa. I grunden handlar det om att Socialdemokraterna har tappat trovärdighet i sysselsättningsfrågan och ekonomin, två områden där partiet traditionellt stått starkt.
För att ha en chans att utmana de borgerliga om regeringsmakten i nästa val måste Juholt återvinna partiets förtroende på dessa huvudområden. Det blir en svår uppgift. Dels för att hans motståndare har hög trovärdighet och gynnas av en bild av regeringsduglighet, dels för att Juholt själv är ett oprövat kort som under tiden fram till valet noga måste överväga varje ställningstagande han gör när det gäller ekonomi och sysselsättning. Minsta felsteg i början kan skadskjuta hans förtroende för lång tid framöver.

Också regeringsdugligheten är traditionellt ett socialdemokratiskt paradnummer. Men inte nu längre. Den nya partiledning som nu tar över har mindre regeringserfarenhet än något annat socialdemokratiskt verkställande utskott i modern tid. I stället för erfarenhet och trygghet måste Juholt kunna erbjuda förnyelse och förändring. Det är svårt att se att han ska kunna utmana Fredrik Reinfeldt på annat sätt. I nästa valrörelse har Reinfeldt åtta års erfarenhet av att leda en regering. Håkan Juholt har inte ens varit minister.

Ytterligare ett problem för Håkan Juholt är att han, till skillnad från sina företrädare, kommer att tvingas bedriva ett tre-frontskrig i nästa valrörelse. Huvudmotståndaren är förstås Reinfeldt och den borgerliga regeringen, men ett splittrat rödgrönt block innebär att också Miljöpartiet kommer att försöka locka S-väljare. Hittills har Miljöpartiet med stor framgång lyckats med detta i stockholmsområdet. På en tredje front lurar Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Balansgången är svår för Socialdemokraterna och ställer stora krav på den nye S-ledaren.

Paradoxal styrka
Paradoxalt nog kan alla dessa problem för Håkan Juholt bli en styrka inför nästa val. Han förknippas varken med Göran Perssons eller Mona Sahlins politik och han är obefäckad av valförlusterna 2006 och 2010. I stället kan han verkligen framstå som en möjlighet till förändring, särskilt om borgerligheten inför valet 2014 verkar trött och utan nya idéer.

Att Håkan Juholt i dag är okänd och för väljarna framstår som ett oskrivet blad är heller ingen nackdel. Tvärtom kommer det att leda till stort intresse för hans ställningstaganden. Han framstår dessutom som folklig, retoriskt skicklig och snabb i repliken. Det kan bära långt. Men ytterst handlar det förstås om vilka förändringar han vill göra av socialdemokraternas politik och om han lyckas genomföra dem.

* = När Tom Petty fick veta att Bush använde låten i sin kampanj hotade han att stämma honom. Tom Petty stödde inte Bushs politik. George Bush tvingades att sluta använda den, men vann ändå valet.

Mats Knutson
inrikespolitisk kommentator

• Tweet