Ett angrepp på det politiska systemet

Publicerad 23 juli 2011 - 17:16 Uppdaterad 23 juli 2011 - 17:23

Terrorattentaten i Norge är ett angrepp på det norska regeringspartiet Arbeiderpartiet och därmed också ett angrepp på den norska staten och hela det norska politiska systemet. Tragedin är total och kommer att vara ett nationellt trauma under lång tid.

Som svensk är det naturligt att känna ett djupt engagemang i det som inträffat i Norge. Sverige och Norge har en i långa stycken gemensam historia. Förr talades det om "broderfolk", idag handlar det mer om i stort sett gemensamma värderingar och en gemensam syn på demokrati och vad som utmärker ett öppet samhälle. Terrorattacken är ett angrepp på just detta; på demokratin och det öppna samhället.

Finns inga idyller
Nyligen, när jag var på Gotland under Almedalsveckan, talade jag med NRK:s korrespondent som reagerade på det stora antalet poliser som bevakade politikerna. Han menade att i Norge var det inte alls samma polisövervakning i samband med politiska arrangemang. Det här överensstämmer med mina egna intryck från Norge där säkerhetspådraget hittills varit mindre omfattande än det som omgärdar svenska politiker.

Fredagens händelser kommer därför som en brysk påminnelse om att det inte längre finns några idyller. Varken i Sverige eller Norge. I Sverige har vi genom ett antal händelser tvingats inse detta. Först mordet på Olof Palme, sedan mordet på Anna Lindh och i vintras lurade katastrofen om hörnet när en självmordsbombare sprängde sig i centrala Stockholm.

Säkerheten lär skärpas
Efter massakern på Utöya och attentatet i centrala Oslo kommer säkerhetsarrangemangen att skärpas väsentligt kring norska politiker. Ser vi tillbaka på vår egen moderna historia i Sverige är det precis vad som inträffat här. Efter Palme-mordet skärptes övervakningen kring den centrala statsledningen, efter 11 september-attentatet stärktes skyddet kring regering och riksdag och efter mordet på utrikesminister Anna Lindh fick i praktiken alla regeringens ministrar livvaktsskydd.

Samtidigt har under 2000-talet en rad åtgärder drivits igenom som innebär utökade möjligheter för polisen att avlyssna och samla in uppgifter om misstänkta, åtgärder som inte varit politiskt möjliga att genomföra utan de terrorattentat som inträffat i vår omvärld.

Det öppna demokratiska samhället i fara
Både i Sverige och Norge finns en allmän uppslutning kring det öppna, demokratiska samhället. När det utsätts för extrema påfrestningar som nu är det extra viktigt att politikerna understryker just detta. Samtidigt innebär de åtgärder, som den här typen av händelser ofta leder till, att öppenheten begränsas.

När jag på 1980-talet började traska runt i Riksdagens lokaler förekom inga säkerhetskontroller vid inpassering i riksdagshuset. En äldre herre med skärmmössa välkomnade en varje dag i trappan till riksdagen. I dag krävs ett särskilt ID-kort för att på egen hand ta sig in riksdagen. Oanmälda besökare släpps inte in. Grupper släpps in på guidade rundturer och får då genomgå samma säkerhetsprocedur som på internationella flygplatser.

Problemet är att även med ökad polisbevakning och skärpta säkerhetsrutiner är det omöjligt för ett land att helt försäkra sig mot terrorattentat. I alla fall om man samtidigt vill bevara ett öppet och demokratiskt samhälle.

Mats Knutson
Inrikespolitisk kommentator

• Tweet