2009 kan kallas för Obamas år

Men vilka är hans segrar?

Publicerad 20 december 2009 - 17:03 Uppdaterad 30 december 2009 - 17:47

År 2009 var Obamas år. Fredspriset var kronan på verket. Han tog ett stort steg mot en vidgad sjukförsäkring genom segrar i kongressen. Men den blir en kompromiss. Förväntningarna på honom var större.

Årets sista dagar visade att terroristhotet (mot amerikanska flygplan) fortfarande är en verklighet. En växande osäkerhet, kritik mot Obamas skötsel av ärendet och hans fallande opinionssiffror kan påverka hans politik under 2010. Hur ska han handskas med det nyupptäckta terrornästet Jemen, på gränsen till det oljerika Saudi-Arabien?

En ovan situation för Obama: Protester i Västeuropa Att ytterligare 30 miljoner USA-medborgare nu troligen får sjukförsäkring är historiskt. Det har ingen tidigare president lyckats med.

En välmenad reform kan dock slå tillbaka på Obama eftersom nationen har varit så delad. Stora grupper fruktar försämringar, när andra får en aning mera trygghet.

Intetsägande
Han föregicks av förhoppningar att kunna lösa upp den låsta läget i klimatkonferensen. Det slutade med en intetsägande kompromiss.

Under året blev sjukförsäkringen det närmaste Obama kom en stor framgång. Men några utrikespolitiska segrar har det knappast blivit.

En ödmjuk ton i världspolitiken: Obama bugar för japanska kejsarparet Jo, kanske har vi fått en ödmjukare ton i världspolitiken och USA har blivit populärare i en del länder. Men denna ödmjukhet kan också tolkas som en svaghet. Ett exempel: Besöket i Kina.

Obama undvek att kritisera Kinas diktaturfasoner. Det kan ses som en bugning för den diktaturstat som köpt upp en stor del av USA:s statsskuld.

Ingen moral
Diktaturen Kina framstod därmed som starkare än många demokratier på grund av den ekonomiska krisen. I u-länder ger Kina nu ett slags bistånd som dock mest handlar om att skaffa sig råvaror. Inga moraliska krav ställs på regimerna.
Kina visade gästen Obama sin makt

USA:s maktlöshet har gjort att inga stora genombrott har noterats utrikes: Nordkorea och Iran har fått hållas. Ingenting har hänt i palestinafrågan.

De sista dagarna av året spetsades läget till Iran med massdemonstrationer och säkerhetsfolk som dödade ett tiotal demonstranter. Ska regimens brutalitet tolkas som tecken på svaghet? Var detta mullornas sista årtionde vid makten. En sak var tydlig: Omvärlden kunde inte göra något.

Den enda punkt där ett genombrott skedde var när Obama avbröt programmet med ett antirobotsystem i Polen och Tjeckien.

Nedvärdering
Det var en bugning för ett Ryssland, som blev allt mer tvivelaktigt demokratiskt. Det nedvärderade samtidigt Östeuropas status i amerikansk utrikespolitik.

Obamas tal vid nobelfesten handlade mycket om - krig Fredspristagaren Obama blev "krigspresident". Hans tacktal när han tog emot fredspriset kunde i sina delar ha hållits på ett Nato-möte.

Nu utvidgades kriget i "AfPak" (Afghanistan och Pakistan). Det skedde i syfte att bekämpa terrorism. Men det innebär också döden för mängder av civila.

Obama lade därmed grunden till en kommande schism med Västeuropa. Folkopinionen gick alltmer emot planer på att sända fler soldater till ett område där det var oklart vad man skulle slåss för och vad man betalade till.

Sansade talibaner?
Det blev inte bättre av att Hamid Karzai omvaldes som president genom sannolikt valfusk. Det fanns föga hopp att han skulle motarbeta korruption, narkotikahandel och brutala krigsherrars framfart.
Kriget i "AfPak" har blivit "Obamas kríg"

I "AfPak" ändrade USA sin strategi. al-Qaida och terrorismen sågs som ett hot mot USA:s säkerhet, inte talibanerna. Tydligen hoppas man komma överens med en del "sansade" talibaner. De hotar ju inte USA direkt.

Med tanke på talibanernas förflutna skulle denna nya hållning kunna kallas tämligen cynisk. Terrorhoten i slutet av året peka ut ett nytt land på terrroristkartan: Jemen. Frågan är nu hur Obama ska sköta kampen mot terrorismen där. Måste han starta ännu ett krig?

Eget liv
Latinamerika har fortsatt att leva ett eget liv, istället fick demokratiskt ganska skumma personer som Hugo Chávez dominera scenen med en antiamerikansk retorik.
Chávez dominerade den latinamerikanska scenen

Obama räckte ut handen till den muslimska världen i ett skickligt tal. Det gav inte mycket resultat i opinionsmätningar i området, för orden måste följas av handling. Men det har ännu inte skett.

Hillary Clinton förstörde en del av Obamas tal genom att berömma Israel för en politik som Obama tidigare hade fördömt. Den nya högerdominerade regeringen i Israel tycktes demonstrativt strunta i presidenten.

Hans djupa bugning (kritiker kallade det knäfall) för den saudiske kungen förvirrade också: den demokratiska världens ledare på knä för ledaren av en grym diktatur. (Bush höll Abdullahs hand en gång tidigare.) Frågan är vilka krafter i den muslimska världen Obama vill hålla sig väl med.

Den ekonomiska krisen försvårade Obamas politik. Till exempel ökade motståndet mot "Obamas krig" i AfPak. Hans sjukvårdsreform mötte starkt motstånd, likaså hans miljö- och klimatpolitik.

Inga äventyr
Även om finansvärlden i viss mån hämtat sig skapade ökad arbetslöshet och fattigdom inget klimat för nya reformäventyr.
Med fler arbetslösa är det svårt att genomföra reformer

Nästa år är det val till kongressen. Det betyder oftast att kongressen måste bli ännu försiktigare när det gäller reformer.

Frågan är därför: Var detta det år, då allt det stora skulle ske? I så fall var det inte något särskilt lyckat år.

Men naturligtvis kan Obamas politik i längden ge resultat. Man skulle då se 2009 som året då grunden lades för något nytt. Men då måste något stort måste ske nästa år.

En del av Obamas kolleger i Europa hade det svårare: tyska och brittiska socialdemokrater hamnade i kris, Franrikes president Sarkozy tappade stöd,
I Europa hade andra det värre - t ex Silvio Berlusconi Italiens Berlusconi anklagades bland annat för att jaga småflickor. Och främlingsfientliga partier växte sig starkare i Europa (utom i Tyskland).

Symboliskt
Att något hänt i världspolitiken visades vid årets G8-möte. Nu ersätts denna mäktiga västorienterade "rikemansklubb" med ett G20 där också tidigare u-länder som Brasilien, Indien och Kina är med. Det kan ses som ett symboliskt trendbrott.

2009 blev alltså året då det verkade som om väst höll på att förlora i makt. Att inget längre är som förut.

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator, Rapport/SVT