|
|
Kommentar: Bo Inge Andersson
|
Libyen är det värsta hittills
|
|
Publicerad 18 februari 2011 - 13:25
Uppdaterad 22 februari 2011 - 12:34
|
Libyen var redan i fredstid så ogenomträngligt att det inte gick att beskriva. Nu, när delar av folket reser sig mot diktatorn Muammar Kadaffi, vet vi ännu mindre. Men vi kan redan nu börja dra slutsatsen att detta kan bli den blodigaste av revolterna hittills. Det som skiljer Libyen från Tunisien, Egypten, Bahrain och Jemen är att landet är rikt. Härskaren har kunnat att köpa folkets lydnad. Kan han det nu också?. 
Motsättningarna mellan öst och väst är gamla. SVT Grafik
Kadaffi bytte sin pro-terroristiska kurs på 90-talet och började vänslas med väst. Libyen från USA:s lista över terrorstater 2006.
Sen dess har de arbetslösa och fattiga i Libyen väntat på en utveckling som ger dem jobb. Att de ska belönas genom en ökande handel. Men de fattiga har inte märkt något. Kadaffis politik har alltså misslyckats. Det kan vara en akut orsak till missnöjet. Opposition i öster
De östra delarna tycks vara mer oppositionella. Detta östra område, Cyrenaika, var ofta i motsättning till huvudstaden Tripolis i Tripolitanien nära hundra mil längre västerut. 
Mest protest i öst? Som här i Benghazi
På geologiska kartor kan vi se att det är i öster den mesta oljan finns.
Om det finns mer lojalitet mot diktator Kadaffi i väst än i öst vet vi inte. Det finns en splittrad opposition men landets oljemiljarder har använts för att köpa folkets lugn. Och för att få omvärlden att hålla tyst. Vi vet nu också lite mer om Kadaffis son Saif al-Islam. Han höll ett förvirrat tal i söndags där han både hotade och lovade. Han lovade reformer utan att tala om vilka, men han hotade - med några talande gester med händerna - att straffa dem som inte följde honom. Hur kritisk är sonen?
Muammar Kadaffis äldste son Saif al-Islam har tidigare nämnts som en möjlig reformpolitiker. Han sa visserligen 2008 att han lämnade 
Sonen Saif al-Islam varnar för inbördeskrig
politiken. Men den mediekedja som är knuten till honom kritiserade regimen i höstas. Han har tidigare kallats "liberal" men den hotfulla delen av talet visar inte på det. Korruption och byråkrati
Kritiken från Saif al-Islams grupp har visat att det finns en strid inom regimen mellan konservativa och mera liberala. Kritiken handlar till exempel m bristen på en skriven grundlag och en korrumperad och byråkratiserad administration. Trots rikedomen är arbetslösheten cirka 30 procent och drabbar särskilt unga. Kadaffis regim kan, om protesterna skulle öka, kunna vräka ytterligare miljarder för att lugna befolkningen. Redan nu svarar staten för 70 procent av sysselsättningen. Libyerna behöver inte heller betala skatt. Ilska mot gästarbetare
De oroligheter som rapporterats tidigare har närmast handlat om libyers ilska mot de 1,5 miljoner "gästarbetare" som tar sådana jobb, som libyerna inte vill befatta sig med.  Det sägs att det finns en opposition inom militären, men att Kadaffi försökt neutralisera den genom att placera sina supportrar på höga militära poster. Vi vet också att familje- och klanband är viktiga. Det är en av orsakerna till motsättningen mellan öst och väst.
Oppositionella mördas
Det finns en opposition i exil men den är splittrad. Även exilpolitiker riskerar Kadaffis hämnd. Flera har mördats. Opposition inom landet är förbjuden. De grupper som ändå finns är splittrade. Muslimska Brödraskapet finns, men är mycket tamt. En rad smågrupper med islamistiska mål genomförde en del attentat under 90-talet. En lokal avdelning av al-Qaida ska också finnas. Sänkta livsmedelspriser
Kadaffi har skaffat sig en stark position genom oljemiljarderna. 
Demonstration i Benghazi
Redan har man börjat sänka livsmedelspriserna. Oljemiljarderna ger fortfarande Kadaffi muskler utomlands. Det minst sagt "personliga" sätt han driver landet på, gör att många industrier står med mössan i hand för att få del av hans miljarder. Bisarr
Kadaffi tog makten 1969 och har sen dess styrt Libyen med brutala metoder och bisarrt uppträdande. Men han kunde till största delen muta sitt folk till passivitet genom att fördela oljeinkomsterna. På 70- och 80-talen isolerades han allt mer internationellt för stöd åt olika terrorgrupper, men gjorde på 90-talet helt om.
Bo Inge Andersson, utrikeskommentator
bo_inge.andersson@svt.se |
SVT Play
Torsdag 23 februari 2012
