Kommentar: Bo Inge Andersson

Därför ingriper ingen mot Kadaffi

Publicerad 22 februari 2011 - 11:42 Uppdaterad 22 februari 2011 - 16:33

Vad gör man med en diktator som skickar stridsflyg mot sitt eget, obeväpnade folk? "Man" är väl närmast det som kallas "världssamfundet", alltså FN eller ett annat förbund av stater.

Diktatorn Muammar Kadaffi har stått på den politiska scenen sen 1969. Han har suttit längst av alla arabiska ledare.

Frågan är ändå om någon idag vill eller kan stoppa hans framfart. Omvärlden kan nog mest vädja och överlåta åt libyerna att sköta frågan.

Det finns ett belysande exempel på hur lite "man" kan göra. Kadaffis son Hannibal greps i Schweiz för misshandel. Gripandet sågs som en skymf av Libyens ära. Kadaffi utropade därför "ett heligt krig" mot Schweiz.

USA bad om ursäkt
USA kritiserade Libyens "heliga krig". Och Libyen hotade amerikanska oljeföretag med svårigheter.

Resultat: USA bad snällt om ursäkt.

Det är så med fallet Kadaffi nu också. Det finns mycket att tjäna på de enorma uppbyggnadsprojekten i Libyen, som finansieras med olja och gas. Landet ligger på plats 12 bland världens oljeexportörer. Många håller därför inne med kritiken.

EU har dessutom ett avtal med Kadaffi att stoppa illegala flyktingar på väg till EU.

Vilka styrande vill slå sönder ett sådant avtal i dagens Europa? Det skulle kunna ge invandringsfientliga partier ännu större stöd.

EU har ett avtal med Libyen som stoppar flyktingar Och FN då? Ja, FN har fördömt. Men FN:s säkerhetsråd kan bara godkänna ett ingripande om det är enigt, och om det anser att de inre oroligheterna hotar freden utanför området.

Smutsiga bakgårdar
I dessa frågor använder Kina och Ryssland ofta sin rätt att stoppa beslut genom ett veto. De vill inte skapa en öppning, så att FN ska kunna diskutera också deras egna smutsiga bakgårdar - Tjetjenien, Tibet eller Xinjiang.

Att arabiska stater skulle ingripa på egen hand är en omöjlighet. De är så instabila att de bara måste se om sitt eget. Dessutom skulle en arabstat knappast angripa en annan.

Det finns en Afrikansk Union (AU), som självaste Kadaffi varit
Afrikanska Unionens trupper griper knappast in ordförande för. Ledare nu är den afrikanske diktatorn Teodoro Obiang från det korrumperade Ekvatorial-Guinea, som människorättsorganisationer kraftigt kritiserar.

Människoföraktande
Han och hans organisation skulle knappast ingripa mot en annan korrumperad och människoföraktande regim. Dessutom skulle även AU och dess trupper formellt behöva ett FN-ja för en aktion, precis som om till exempel Nato skulle ingripa.

Ändå är fallet Kadaffi ett exempel på att internationella sanktioner (straffåtgärder) kan lyckas ibland. Libyen drabbades av ekonomiska straff efter attentatet mot ett PanAM-plan som 1988 störtade i skotska Lockerbie. 270 människor omkom.

För mycket för Kadaffi
Till sist blev straffåtgärderna mot Libyen för mycket för Kadaffi.
270 dog i den libyenstyrda kraschen i Lockerbie 1988 Han lämnade ut de misstänkta terroristerna för rättegång. Han betalade ersättning till offren. Han lovade att inte producera massförstörelsevapen. År 2006 strök USA hans Libyen från sin lista över stater som samarbetade med terrorister.

Hans "omvändelse" från terrorsponsor till samarbetsman har också gjort honom intressant för västmakterna i det fortsatta "kriget mot terror".

Men kan något sådant ske nu? Läget är så ostadigt i hela regionen att det troligen skulle förvärra läget om västliga stater kom inklampande och talade om vad som är rätt. I synnerhet som det är väst som stöttat dessa diktatoriska regeringar och låtit dem hållas så länge att ruttna regimer behärskar nästan hela området.

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator
bo_inge.andersson@svt.se

• Tweet