Kommentar: Bo Inge Andersson

Revolten i arabvärlden

Det gick inte som vi trodde

Publicerad 20 april 2011 - 16:47 Uppdaterad 20 april 2011 - 16:48

Det började bra - men sen gick det inte som vi trodde. Det började med Tunisien där diktatorn Ben Ali störtades med expressfart. Och sen föll Hosni Mubarak i Egypten. Det såg ut som en framgångshistoria av det slag som västliga medier älskar. De onda sopas bort av de goda.

Men i en rad länder är de onda kvar, fast de då troddes vara på fallrepet: I Bahrain, Jemen och Syrien dödar regimen demonstranter på gatorna. Diktatorerna har lärt sig att skjuta tillbaka.

I Libyen kan Muammar Kadaffi fortsätta terrorn. Och våld föder våld: Nu
Ingen plan B finns uppgifter om övergrepp också av rebellerna.

Plan B saknades
FN-resolution om Libyen präglades av optimism efter Tunisien och Egypten. Man trodde att protesterrörelsen snabbt kunde sparka ut Kadaffi också.

Det skulle räcka med att hindra Kadaffi att terrorisera sitt eget folk "med alla möjliga militära medel" utom att sätta in marktrupper.

Det var ett önsketänkande. Och en plan B saknades för hur man skulle göra om han inte avgick.

Nu sänder britter och italienare "militära rådgivare" till rebellerna. Deras styrka överskattades av väst och Arabförbundet, lika mycket som Kadaffi underskattades.

Början till markoffensiv?
Det är ett erkännande av att Nato-offensiven inte gått som man hoppats.

Frågan blir också om Nato är på väg mot en markoffensiv, något som FN aldrig skulle godkänna. Stora delar av världen skulle uppfatta det som ett krig om olja, inte om demokrati.

Det började i Tunis Saken kompliceras av att USA:s vicepresident Joe Biden i Financial Times säger att det finns viktigare saker för USA än Libyen. Det uttalandet kan USA få äta upp: Ett sönderfallande Libyen kan bli ett nytt kaos à la Somalia, men nu i Medelhavet.

Också för revoltens solskensbarn, Tunisien och Egypten, är läget mer komplicerat än vi trodde för två månader sen.

Löftet ändrades
Tunisiens regering har visserligen rensats på Ben Ali-element. Men löftet om fria val i juli har ändrats till ett val av ett råd som ska skriva en grundlag.

Det tyder på starka krafter som vill hindra den snabbare utveckling, som demonstranterna hoppades på.

Så är det också i Egypten - eller kanske ännu värre. Kanske styrs landet efter valen i september av en ohelig allians mellan det islamistiska Muslimska Brödraskapet och överlevare från Mubaraks diktaturparti NDP.

Besvikna revolutionärer
Dessa har ingen historia av att kämpa för mänskliga rättigheter eller demokrati. De som gjorde revolution kan bli besvikna: Ett
Regimen i jemen slår till talesätt säger att efter en revolution är det alltid revolutionärerna som är missnöjda.

Oroande i Egypten är rapporter om tortyr och övervåld från den sittande militärstyrda övergångsregimens sida.

Algeriet och Sudan nämndes som skådeplatser för nya revolter. Så har det inte blivit. Framtidens historiker får avgöra om det var Kadaffis motstånd som minskade arabvärldens protestvilja och aktiverade diktatorerna att slå tillbaka.

Samma gäller Iran, som först skröt med att revoltandan var ett stöd för iransk politik, men som sedan fick kalla fötter när upproret spred sig till bundsförvanten och grannen Syrien.

Varning till iranier
Den syriska regimens brutala motaktioner, som Iran stödjer, kan också ses som en varning till iranierna att inte upprepa sin revolt från sommaren 2009.

Det dödläge som inträtt kan ännu inte tolkas som att allt har gått snett. Men inget blev som vi trodde i början av året. Upproret måste ändå ses som epokgörande.

Kina oroas också Den kinesiska regimens nya kampanjer mot regimkritiker bär till exempel spår av rädslan för att den arabiska revoltandan ska sprida sig.

Mediernas fel?
Men felet till överoptimismen är kanske mediernas? Från början såg den arabiska revoltsagan ut som en typisk segrarhistoria: de onda fördrivs av de goda. Nyanser och problematiseringar var inte nödvändiga.

Nu har alltsammans gått in i ett läge då vi inte vet vilket inflytande rebellernas drömmar om demokrati kan få.

Det kan knäcka det nya självförtroende som många i regionen fått. Men det kan lika mycket förstöra Natos, inklusive, USA:s, anseende om man inte lyckas reda ut härvan.

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator
bo_inge.andersson@svt.se

• Tweet