De står ensamma mot regimen

Därför har ingen vågat hjälpa syrierna

Publicerad 1 september 2011 - 14:05 Uppdaterad 12 september 2011 - 10:09

Dödandet och torterandet fortsätter i Syrien. Och Bashar al-Assads blodiga regim kan fortsätta utan att världssamfundet ingriper. Krassa sakskäl gör att ingen av aktörerna i världspolitiken vill ingripa med kraft, av risk för följderna. Därför står de protesterande syrierna ensamma.

Det har i USA och Västeuropa länge funnits en dröm om Syrien. Att man med Syriens hjälp ska kunna lösa en rad kriser i mellersta östern, till exempel palestinafrågan. Att nyckeln till lösningen ligger i att komma överens med den syriska ledningen.

Drömmen om Syrien
Drömmen om Syrien har bland annat handlat om ledaren Bashar al-Assad, som talar perfekt engelska: Han är ögonläkare, utbildad i London.

När han tillträdde år 2000 trodde man på inrikespolitiska reformer. Men de uteblev. Bashar måste böja sig för den starka militären som vill ha en benhård diktatur.

Därför har västliga diplomater med jämna mellanrum försökt upprätthålla en dialog med Syrien. Nu har drömlandet förvandlats till ett mardrömsland. Men vad man ska göra för att häva trenden vet ingen.

Brutal diktatur

Väst säntade reformer av Bashar al-Assad Både Libyen och Syrien kan kallas brutala diktaturer. Skillnaden är att militären helhjärtat står bakom den syriska regimen.

Bashar al-Assad har också gott rykte i arabvärlden, det hade inte Kadaffi. Detta gör att arabstaterna inte blandar sig i Syriens angelägenheter.

Syriens starka ställning i arabvärlden har att göra med det parti som styr - det "arabsocialistiska" Baath-partiet - driver en linje som har till syfte att ena hela arabvärlden. Det inger respekt.

Det gör också att Syrien tillsammans med Iran intensivt stödjer Hizbollah i Libanon och Hamas, som styr i Gaza. Här bekämpar alltså Syrien tillsammans med Iran den gemensamme arabiske fienden Israel.

Uppgörelse?
Väst har på något sätt hoppats att Syriens kontakter med Israels fiender skulle kunna leda till en uppgörelse i palestinafrågan.

Om väst kom på idén att - som i fallet Libyen - ingripa mot Syrien skulle detta troligen betyda att Syrien skulle engagera sina bundsförvanter Hamas och Hizbollah i ett krig mot Israel.

Totalt kaos i området skulle kunna inträda. Troligen skulle då också den regionala supermakten Iran bli inblandat, vilket i sin tur skulle kunna dra in länder som Saudiarabien och Irak i konflikten.

Man skulle få arabvärlden mot sig. Det hade man inte i Libyen.

Krassa överväganden
Det är alltså krassa storpolitiska överväganden som ligger bakom att ingen verkar kunna göra något mot Syrien.

Syrien har dessutom en av arabvärldens starkaste - men inte modernaste - stridskrafter. Vapen får man bland annat från Ryssland, som man stod nära redan under kommunisttiden.

Allt detta gör att oppositionen i Syrien står ganska ensam. Det är egentligen samma problem som rådde i Tunisien, Egypten och Libyen. Västvärldens utrikespolitiska kalkyler gör att man inte kan påverka de styrande regimerna, eftersom de på något sätt garanterar väst en stabilitet.

Stabilitet och förtryck
Att denna "stabilitet" sen är grundad på förtryck lyckas man oftast glömma.

Familjen tog makten 1970 Det sägs från regimens sida att en stor del av oppositionen kommer från kurderna i norr (som utgör cirka 2 miljoner av totalbefolkningen på knappt 22 miljoner).

Ett bevis på att detta kan stämma är att regimen lovat medborgarskap till en rad kurder som tidigare ställts utanför samhället. Assad har också ombildat sin regering och hävt ett undantagstillstånd som utropades 1963.

Ytliga förändringar
Men allt detta är ytliga förändringar, i grunden kvarstår tyranniet.

I början av september införde EU nya ekonomiska straffåtgärder. EU är Syriens största handelspartner, som enligt uppgifter köper 95 procent av landets viktigaste vara, råolja.

Men sådana straff riskerar att snarare att drabba civilbefolkningen, inklusive oppositionen. Och när det gäller olja är frågan om någon annan - kanske Kina - träder in istället.

Ändå det senaste EU-beslutet ses som en klar skärpning, men frågan är om det räcker med tanke på vilka andra faktorer som närmast verkar till den syriska regimens fördel.

När Bashar tillträdde, släppte han en rad politiska fångar. Men istället har andra spärrats in. Av befolkningen är en tredjedel under 15 år. Arbetslösheten ligger troligen på minst 20 procent. Den drabbar svårt de unga. Klyftorna i samhället ökar oroväckande.

Splittrad opposition
Oppositionen är än så länge svår att indela i olika kategorier. Det finns kurder, men även den islamistiska Muslimska Brödraskapet - vars ledning sitter utomlands - finns med. Brödraskapet har nu antagit ett program som talar om tolerans och demokrati.

Det fanns en intellektuell "storstadsopposition" också. Den har till stor del krossats, men troligen finns resterna av denna med i dagens proteströrelse.

Massprotest i Hama i år Så många som 2 200 människor kan enligt FN ha dödats i regimens försök att slå ned protesterna i år. Det som höll landet i lugnt till dess var minnen av massaker i staden Hama 1982. De protesterna ledde till att minst tiotusen människor dödades av regimen.

Mardrömmen blev verklighet
Baath-regimen sitter sen 1963. Sen 1970 domineras den av familjen Assad som märkligt nog tillhör minoritetsgruppen alawiterna som bara omfattar drygt 10 procent av befolkningen.

Alawiterna anses vara en gren av shiitiska islam, medan majoriteten är sunniter. (Cirka tio procent av befolkningen är kristna.)

Sen Hama-massakern har landet levt i skräck för en upprepning. Nu har den mardrömmen blivit verklighet.

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator
bo_inge.andersson @svt.se

• Tweet