Massakern i Syrien
En farlig gräns har överskridits
|
|
Publicerad 4 februari 2012 - 11:40
Uppdaterad 4 februari 2012 - 19:21
|
Det är nu Ryssland som står mot en ganska enig världsopinion när det gäller Syrien. Ändå kan det sägas att ett enigt FN inte skulle kunna göra så mycket innan man löser det stora problemet: En regimförändring i Syrien. Orsaken är lätt att genomskåda. Ryssland har en militärbas i Syrien, som ger Ryssland tillgång till Medelhavet. Rysk storkund Den ryska krigsindustrin fick häromveckan en stororder från Syrien: 36 jaktplan ska säljas för 3,7 miljarder kronor. Syrien är en storkund när det gäller vapen från Ryssland. Ryssarna vill inte förlora den marknaden. En så profitskapande relation vill Ryssland inte frivilligt avstå från. Kinas och Rysslands rädsla För både Kina och Ryssland handlar det också om att undvika att FN används som ett instrument för att blanda sig i inre angelägenheter. Båda staterna har sina egna "bakgårdar": Tibet och Tjetjenien. Och dessutom kan båda länderna rent allmänt kritiseras för bristande demokrati. Ökat västinflytande? Dessutom ser Kina och Ryssland en FN-resolution, som backas upp av väst och mera västliga arabländer (som Marocko och Qatar), som ett led i ett ökat västligt inflytande över arabvärlden. Åtminstone finns risken att Kinas och Rysslands eventuella inflytande i området minskas. Eftersom Syrien stöds av Iran betyder det också att ett fördömande av Assad-regimen av Kina och Ryssland ses som ytterligare ett steg på väg mot att gå hårdare åt Iran på grund av dess misstänkta kärnvapenprogram. Kina har dessutom intressen i Irans olja. Inbördeskrig? Står Syrien inför ett inbördeskrig? Vi vet inte med säkerhet. Men om uppgifterna stämmer är det en ny fas i regimens förbittrade kamp för sin överlevnad som har inletts. En farlig gräns har överskridits. Vi kan anta att den förvånande enighet mellan väst och en rad arabländer som har visats under den blodiga revolten i hög grad oroar Bashar al-Assad och hans regim. Krig mot sitt eget folk Om det handlar om en massaker på upp till 400 civila kan vi utan vidare säga att al-Assad förklarat krig mot sitt eget folk. Det finns alltså anledning för FN att ingripa. Men FN har i grunden mycket trubbiga vapen mot inbördes strider - särskilt när någon av de fem vetostaterna har en avvikande åsikt. Ekonomiska straff Vad FN - och till exempel EU - kan göra är att införa strängare ekonomiska bestraffningar som gör att regimen inte kan handla internationellt. EU har tidigare stoppat all oljeimport från Syrien. Det är ett kännbart slag för Syrien som undergräver regimens prestige. Men den har fortfarande den militära makten och det är idag svårt att se hur något skulle kunna ändras. Lösning inifrån Lösningen måste troligen komma inifrån. En militär insats utifrån i detta känsliga område verkar inte trolig. Den skulle kunna ses som en början till att störta regimen även i Iran, vilket skulle mobilisera både Iran och kanske den shiitiska majoriteten i Irak. Och det är frågan om världssamfundet kan sätta in sådana militära resurser. De skulle utan tvekan leda till att regimen skulle döda ännu fler civila. Och dessutom är den politiska oppositionen fortfarande splittrad. Ordnade former Den enda lösningen är alltså ett regimskifte under ordnade former. Det är det som Arabförbundet har siktat på i sin resolution, en ovanlig åtgärd från detta annars så försiktiga organ. Det handlar om att diktatorn Bashar al-Assad skulle ersättas som ledare och att fria val skulle genomföras. Det är i praktiken ett upprop till regimens avskaffande. Och det tycks tydligt nu att en sådan kompromissvilja inte finns. Än en gång Ryssland Nu ska FN:s säkerhetsråd sammanträda på nytt. Än en gång är det Ryssland som hindrar ett skarpt fördömande av den syriska regimen. I ett tidigare resolutionsförslag har man strukit kravet på regimförändring, strukit ett förbud mot vapenhandel med regimen och strukit krav på fria val. Svårlöst Allt detta för att tillfredsställa Ryssland. Men även denna resolution gick för långt för Ryssland, som idag står där med anklagelsen att inte vilja göra något för att motverka krisen. Men även utan det ryska motståndet skulle alltså världssamfundets möjligheter att ingripa vara små. Syrien är utan tvekan den arabiska vårens absolut mest svårlösta problem.
Bo Inge Andersson bo_inge.andersson@svt.se |