Politikerförakt bäddar för Clegg

Publicerad 22 april 2010 - 16:28 Uppdaterad 22 april 2010 - 20:12

Efter politiska skandaler och finanskris har britterna fått nog av de två stora partierna. Liberaldemokraten Nick Cleggs succé i förra veckans tv-debatt kan innebära slutet för Storbritanniens uråldriga tvåpartisystem.

I åratal har Storbritannien styrts av ett underhus där regering och opposition sitter vända mot varandra i ständiga orddueller på två svärdslängders avstånd. Men nu blåser nya vindar i brittisk inrikespolitik.

För första gången någonsin hölls förra veckan en direktsänd partiledarduell under pågående valrörelse i brittisk television. Det visade sig bli en tv-debatt som skakade om hela det politiska landskapet. För på bara 90 minuter lyckades liberaldemokraternas unga partiledare Nick Clegg öka sin andel av väljarnas sympatier med 13 procent.

"Omoderna partier"
Nu leder Liberaldemokraterna inför valdagen den 6 maj. Clegg tog snabbt initiativet och lyckades skickligt få både premiärminister Gordon Brown och utmanaren David Cameron, från konservativa Tories att framstå som hopplöst omoderna.

-Tro dem inte när de hävdar att valet bara står mellan två gamla partier som passat regeringsmakten mellan sig de senaste 65 åren samtidigt som de gjort om samma gamla misstag och brutit samma gamla löften, sa han bland annat.

Just nu är valutgången en vidöppen fråga, Nick Clegg har för tillfället samma popularitetssiffror som Winston Churchill hade efter andra världskriget. Han har kallats för både en ny Tony Blair och en ny Barack Obama.

Saknar Blairs och Obamas utstrålning
Men även om han verkar självsäker så har han varken begåvats med någon nämnvärd utstrålning eller espri som kan mäta sig med vare sig Obama eller Blair. Istället tycks han vinna poäng på att framstå som ett nytt, obefläckat alternativ till både Labour och Tory som han skickligt distanserat sig ifrån.

Politikerföraktet är allmänt utbrett i Storbritannien efter skandaler med bankbonusar och kvittoskandalen i underhuset där folkvalda fifflat för att skaffa sig ekonomiska förmåner.
Labour har hamnat på tredje och sista plats i opinionsmätningarna och har inte haft så låga opinionssiffror sedan 1984. David Cameron som skickligt snickrat på sin image som förnyaren och som fram till för en vecka sedan var ganska säker på att kunna flytta in på Downing 10 efter den 6:e maj, har halkat ner på andra plats och sett sig ersatt av en annan - ett år yngre - politiker som politiskt ligger mitt emellan Labour och Toby.

Liberaldemokraternas valmanifest bygger på fyra punkter:
- Nysatsning på skolan
- Rättvisare skattepolitik
- Nya jobb med grön profil
- Reformerat valsystem

Europavän
I kväll sker den andra av tre direktsända tv- debatter med ämnet utrikespolitik. De tre partierna tycks vara tämligen överens i frågor som Afghanistan ( ingen vill dra sig ur) men Nick Clegg skiljer sig på en viktig punkt. Han är före detta parlamentsledamot i Europaparlamentet och stor Europavän, tillika tillskyndare av att Storbritannien ska byta pundet mot euron. En av frågorna inför kvällens debatt är om Clegg ska våga driva frågan om att närma sig EU och byta ut pundet med tanke på britternas nedärvda skepsis inför "Europe" som de kallar den stora landmassan öster om brittiska kanalen.

Men inte ens EU-kritiken är ett säkert kort längre. Storbritannien är ett land förändrat i grunden, och det är tre saker som bidragit till detta;

Succépolitikern Tony Blairs fall efter att han dragit in Storbritannien i det impopulära Irak-kriget fick många att känna sig besvikna. Därtill kom finanskrisen som drabbat Storbritannien extra hårt. Statsskulden är på 12 procent av nationalinkomsten, den största sedan andra världskriget. Det är också en av de största statsskulderna av världens utvecklade ekonomier och står inte Grekland långt efter i att behöva bli föremål för IMF:s analys. Landets kredittrovärdighet har sjunkit och i takt med det har andelen britter blivit mer positiva till euron. En allians- eller minoritetsregering skulle vara olyckligt med tanke på det ekonomiska läget, varnar flera finansanalytiker i dag.

Dessutom skakades de hårt prövade britterna av skandalavslöjandet att brittiska parlamentsledamöter missbrukat ekonomiska ersättningar. I den kvittoskandal som rullades upp avslöjades att bland annat en konservativ parlamentsledamot tyckte att skattebetalarna skulle bekosta hans nya ankhus i dammen hemma i trädgården medan Labourpolitikern Gerald Kaufman lämnade in ett kvitto på 90.000 kronor för en tv-apparat samt ville ha ersättning för en antik matta importerad från New York.

Så politikerförakt, Labours dalande stjärna och finanskrisen har bäddat för det politiska stjärnskottet. Men även om Liberaldemokraternas opinionssiffror skulle hålla i sig är det långt ifrån säkert att Nick Clegg kommer att bli landets nya premiärminister. På grund av hur det brittiska valsystemet fungerar så är det omöjligt att förutse om Liberaldemokraternas opinionsläge kommer att översättas i en faktisk majoritet i underhuset.

Det som det idag spekuleras i är att valet blir oerhört jämt och att det därmed bli ett så kallat "hung parliament". Då får Liberaldemokraterna en vågmästarroll och kommer troligen att välja att bilda regering med Labour med Gordon Brown som premiärminister. En allians som de vitsiga britterna har döpt till "Lib-Lab".

Reformera valsystemet
Nick Cleggs första krav väntas då bli att kräva en reformering av det brittiska valsystemet och införa ett proportionellt valsystem, en reformering som enbart 16 procent av alla britter motsätter sig. Vid nästa val, kanske så snart som 2011 skulle då Liberaldemokraterna kunna bli största parti, både i opinionsmätningarna och vid makten.

Dessutom ser det ut att skrivas politisk historia eftersom de grönas partiledare Caroline Lucas leder i sin valkrets i Brighton. Enligt de brittiska dagstidningarna är hon på väg att bli den första gröna parlamentsledamoten någonsin i det brittiska underhuset.

Även hon surfar på vågen av politikerförakt mot de etablerade partierna samt britternas utbredda oro över klimatförändringarna.
Storbritannien ser ut att närma sig det övriga politiska landskapet i Europa med stormsteg.

Erica Bjerström, Europakommentator

• Tweet