Nu väntar avgörandets år

Årskrönika om EU 2011 - inför 2012

Publicerad 1 januari 2012 - 20:05 Uppdaterad 1 januari 2012 - 20:10

För EU har 2011 handlat om eurokrisen, och 2012 blir avgörandets år för hela EU-samarbetet.

Hur djup kommer splittringen av EU att bli? Kommer Tyskland-Frankrike att bilda en tät kärna där länder som Sverige och Storbritannien ställs vid sidan om de stora besluten? Kommer skuldländerna att kunna få tillbaks förtroende på finansmarknaderna och sänkta räntor? Kommer euro-valutan att finnas kvar som vi känner den, eller misslyckas räddningsaktionerna?

Toppmötes-rekord
Under 2011 har finansmarknaderna hela tiden pressat på och legat steget före politikerna med sänkta kreditbetyg och höjda räntor på de skuldtyngda euroländernas statsobligationer. Inom EU blev svaret toppmöte efter toppmöte med EU-ländernas regeringschefer, ett rekord i antal toppmöten för regeringscheferna.

EU-kommissionen och EU-parlamentet hamnade i bakgrunden när regeringscheferna tog mer initiativ. Kommissionen och parlamentet är gemensamma organ som ska ta hänsyn till alla EU:s medlemsländer. Vid direktuppgörelser mellan regeringschefer vid toppmöten är det oftast de stora länderna som driver igenom sin vilja. Och under 2012 kan vi vänta än fler toppmöten, euro-länderna planerar toppmöten med sina regeringschefer varje månad.

Tysk-franskt maktövertagande
Vid sista toppmötet i december 2011 såg vi något av ett tysk-franskt maktövertagande inom EU. Det tysk-franska samarbetet har alltid kallats en motor för EU, men nu gav Angela Merkel och Nicolas Sarkozy närmast diktat, som inom ett par dagar skulle godkännas av övriga regeringschefer.

Frågtecken kvar
Vid december-toppmötet lade Storbritannien in veto mot nya fördragsändringar för hela EU, och euroländerna och övriga ska nu fram till mars 2012 förhandla om vad som kallas en fördjupad finanspakt.

Finanspakten innebär striktare regler om statlig budgetdisciplin, men från Tyskland och Frankrike finns ambitioner om gemensam ekonomisk politik, samordning av bolagsskatter, arbetsmarknadspolitik, bankregler och andra frågor.

När det kommer till detaljerna i sådana här uppgörelser visar sig problemen. Finland är egentligen emot att man ska lämna principen om enhällighet och ge stora länder som Tyskland och Frankrike mer makt.

Ställs Sverige vid sidan?
För Sverige är frågan om det här blir en finanspakt enbart för mer budgetdisciplin, eller om det utvecklar sig så att euroländerna diskuterar och enas om handelspolitik, arbetsmarknad, regler för banker med mera.

Då skulle en rad politikområden avgöras inom den inre kärnan av euroländer och i praktiken redan vara avgjorda när alla 27 EU-länderna samlas för beslut som ska gälla hela EU. För länder utanför euroländernas finanspakt skulle möjligheterna att påverka minska.

Risken finns alltså att ställas vid sidan, men vi vet förstås inte säkert hur det utvecklas. Fortsätter skuld- och finanskrisen kan euroländernas samarbete fördjupas än mer och än snabbare, men det går inte att helt utesluta att fortsatt tryck från finansmarknaderna kan leda till att samarbetsplanerna kollapsar.

Hur vi i Sverige ska ställa oss blir en central fråga nästa år, när de politiska partierna ska bestämma om vi ska gå med i euro-ländernas nya finanspakt eller inte.

Rolf Fredriksson, EU-kommentator
rolf.fredriksson@svt.se

• Tweet