Embryonala stamceller från en mus som färgats. Till höger - Malin Attefall. Foto: Anders Nord, SVT Foto: Wikimedia Commons

Malin spekulerar inför medicinpriset

"Dags för pris för stamcellerna"

2000-talet har verkligen varit stamcellernas tid inom medicinen och om jag fick bestämma vore det dags för ett nobelpris för upptäckterna bakom dem. Det finns något oerhört fascinerande över tanken att vi alla i varje cell bär allt som behövs för att skapa våra egna reservdelar.

Länge trodde man att en hjärncell alltid måste vara en hjärncell, en blodcell för evigt en blodcell och hudcellerna dömda till att alltid vara hud. Nu vet vi bättre. Varje cell bär alla egenskaper som behövs för att bli alla andra celler och det här har öppnat för det exploderande forskningsområdet stamceller.

Men vilka ska ha nobelpriset för den här upptäckten då?
Ja, ska man tro supertipparen Thompson Reuters är priset vigt åt kanadensarna James Till och Ernest McCulloch, som hittade de första stamcellerna i blod i början av 60-talet. De injicerade benmärg i möss och kunde sedan visa att just de cellerna var en sorts stamceller och kunde bli till alla möjliga olika sorters celler.

Sir John Bertrand Gurdon. Väl värda är de ett nobelpris för den bedriften, men själv skulle jag bli besviken om inte min favorit sir John Gurdon får pris då. Ungefär samtidigt kunde han klona det första djuret, en groda, ur en vuxen grodcell och bevisade då hela tesen - nämligen att vilken cell som helst kan förmås att anta de former som behövs för att bli alla andra celler i en kropp.

Men om Gurdon får priset borde unge Shinya Yamanaka också ha det. För bara några år sedan lyckades han, influerad av Gurdon, manipulera en vuxen cell så den återfick alla de egenskaper som de ursprungliga cellerna, stamcellerna, har. Och nobelpris kan bara delas av tre, så vi får väl se.

Andra områden som skulle kunna belönas med nobelpris inom de närmaste åren är till exempel upptäckten av leptin - fetmahormonet. Amerikanerna Douglas Coleman och Jeffrey Friedman belönades i år med den amerikanska motsvarigheten till Nobelpriset - Laskerpriset.

Det brukar vara ett säkert tecken på att ett nobelpris kan vara på gång inom de närmaste åren. Dessutom finns det en spännande tillämpning på deras fynd. Möss som får leptin magrar, eftersom det minskar aptiten och påverkar ämnesomsättningen.

Tyvärr har mänsklig fetma visat sig vara mycket svårare att påverka och där är sambandet inte lika enkelt. Riktigt tjocka människor har faktiskt väldigt höga nivåer av leptin i blodet, de verkar bara inte vara lika känsliga för det.

Och så finns ju alltid risken att det blir ett riktigt krångligt nobelpris.
Flera cellbiologiska upptäckter står i kö för att uppmärksammas av nobelförsamlingen. Här har vi kärnreceptorerna, som Ronald Evans, Pierre Chambon och Elwood Jensen fått Laskerpriset för att ha beskrivit.

Immunförsvarets viktiga dendritceller upptäcktes av Ralph Steinmann. Många tippar också på James Rothman och Randy Schekman och deras forskning kring hur transporten genom cellmembranen går till. Eller ännu svårare hur proteiner viks, som Ulrich Hartl och Arthur Horwich specialiserat sig på.

Själv tycker jag att det är roligare när upptäckter som många kan förstå vikten av belönas.
Man skulle ju kunna tänka sig att Aaron Beck, mannen som kom på den populära terapimetoden KBT, fick nobelpris. Eller männen bakom genetiska fingeravtryck, som används inom kriminalteknik i hela världen: Alec Jeffreys och Edwin Southern.

Eller varför inte Akira Endo, japanen som upptäckte de första statinerna - som nu tas av miljoner människor för att sänka kolesterolhalter i blodet och undvika hjärt- och kärlsjukdomar.

När jag läser igenom min egen spekulationslista upptäcker jag att det står "männen" överallt.
Och så är det faktiskt i år. Jag har inte kunnat plocka fram en enda kvinnlig favorit. Kanske för att männen oftast är huvudförfattare till de vetenskapliga artiklar som kommer att citeras efteråt, även om kvinnor också kan ha varit inblandande i själva upptäckterna.

Under senare år har dock nobelförsamlingen belönat de som gjort själva arbetet också, till exempel när fransyskan Francoise Barré-Sinoussi belönades för upptäckten av aidsviruset. Då fick hon dela priset med Luc Montaginer - medan hennes egen handledare blev utan.

Kanske finns det kvinnor bakom de män jag just räknat upp. Men någon repris på förra årets kvinnorekord vågar jag inte hoppas på - även om det var alldeles enastående att möta superkvinnorna Elizabeth Blackburn och Carol Greider som både klarat av nobelpriskarriärer och moderskap. I år är nog nobelpristagarna snarare tre pappor som vanligt.