Kulturnyheternas Peter O Nilsson om en tippad och väntad vinnare.

Hon börjar någonstans runt 50:e plats när spelbolagen släpper sina odds. På några veckor klättrar hon lika många platser uppåt, och delar på morgonen förstaplatsen med Amos Oz. När vi går ut i sändning klockan 12:56 tippar båda våra inbjudna gäster samma sak som Peter Englund fyra minuter senare slår fast: Herta Müller. Hur går det till?

Svår fråga. Faktum, dock - ett antal av landets större kulturredaktioner (på SVT, SR, DN) tycks ha haft en rätt gemensam bild av vem som skulle få Nobelpriset i litteratur 2009.

Två saker sammanföll. Man både tyckte att Herta Müller skulle få priset och trodde att hon skulle få det. Hon var en både värdig och trolig pristagare.

Värdig därför att hon skriver starka berättelser på ett starkt språk. Hon räddar en skärva av Europas mörkare förflutna undan glömskan. Och hon delar ett slags geografisk hemlöshet med både tidigare (Kertész, Pamuk) och framtida (Adonis, Djebar) pristagare, en hemlöshet som gjort språket till det enda hemmet.

Trolig därför att hon under flera år varit en stark kandidat, för att det är 20 år sedan Berlinmuren föll, för att akademin uppenbarligen värderar kvinnliga författare annorlunda nu än på 1900-talet.

Men det räcker inte. Något annat måste till för att så många samtidigt ska tro samma sak. Jag tror inte på läckor. Jag tror inte att någon i förväg verkligen visste. Däremot har det hänt något under de senaste tio åren som gör att pristagaren går att ringa in.

Jag minns inget av mitt första Nobelpris, Octavio Paz, mer än att jag inte hade en aning. Det såg ut så då, i början av 1990-talet, på de kulturredaktioner jag arbetade. Man kunde gissa på några namn, men egentligen kunde det bli vem som helst. Typ en okänd koreansk poet.

Det kan fortfarande bli en okänd koreansk poet. Men idag vet vi att han heter Ko Un.

Det som har hänt längsmed vägen är något slags internationalisering. Samtidigt som kulturen och litteraturen blivit mer kommersiell, än mer amerikansk, har paradoxalt nog mediernas sökljus med nätets spridning blivit mer finfördelat. Vi har bättre överblick, inbillar jag mig. De okända poeterna är lite mindre okända.

Fast de tycks fortfarande vara långt bort, globaliseringen till trots. Som Richard Lea påpekar på Guardians webb nu under eftermiddagen - bland de senaste årens pristagare finns författare från Österrike, Storbritannien, Frankrike, Turkiet, Ungern, Tyskland...

Hur går det till?

Peter O Nilsson
8/10 2009

• Tweet