Det här avsnittet är det som är mest fars. Fars är inte att förakta. Jag älskar fars. Dario Fo fick nobelpris och han skrev minst en fars. Tomas Pettersson gillar fars och han är förmodligen Sveriges trevligaste människa. Sveriges roligaste man Björn Gustavsson den äldre (den yngre är också väldigt skoj) spelar väldigt mycket fars. Jag tror att framtiden stavas fars.
Jag har en dröm om att någon gång spela fars. En fars där man gömmer sig i tvättkorgen, slår sig själv i huvudet med telefonluren och döljer att man sagt något dumt med att plötsligt börja hosta. Jag älskar sånt.
Det här var också det första avsnittet vi spelade in. Nästan allt var klart på två dagar. Först ut var den just den här scenen. Om man är känslig kan man märka det på vårt skådespeleri. Det kanske man kan annars också. Scenen var, när den var färdigklippt, helt enligt manus, nästan tio minuter lång och tämligen trist. Den innehöll bitar som var barnsliga, snuskiga och tramsiga. Många saker var roliga, nästan geniala på pappret men blev i färdigt skick... nåt annat... nästan motsatt.

Anders Johansson och ett smärre antal fiskar. Lite av en hemmaplan.
Det är inte alla som vet att fiskar har smaklökar i huden (sant). När den här karriären är över ska jag bli limnolog.
Vid ett tillfälle under den här scenen (när kameran är vänd åt andra hållet och man ser Måns) kan man märka att bilden guppar lite. Det är för att Jocke (fotograf) som fnissar.
Den i bild suddiga personen är Karin Berquist. Hon fick utstå mycket. Det var i början av inspelningen, vi var kalla i kläderna och hade inte riktigt koll - hon är proffs.

En man talar i mobiltelefon med en bok i handen på en luftmadrass i en badbassäng. Vad ska hända?
Det är nästan omöjligt att räkna ut.

Karin Bergquist och Jonas Klevhag heter dessa två om man träffar dem på stan en vanlig dag.
Se Karin i "låt den rätta komma in" om du vill bli skiträdd och/eller se Jonas fantastiska försäljare Per Holmberg i "The sales rep diary" på youtube. Finkänslig humor med stor hjärta.
Två bra saker att göra.
En annan bra sak man bör göra är att fortsätta skänka pengar till Haiti trots att misären inte längre skildras lika ofta på tv.

Att försörja sig som skojare är skojigt. Mycket skojigt. En ynnest. Däremot är det inte så värst glamouröst. Så här ser det ofta ut i verkligheten när Måns och jag tjänar vårt levebröd. Ganska långt från melodifestivalen. Toppen.
En gång för några år sedan underhöll vi på en konferens för försäljare av värmepumpar och pelletspannor. Vi satt på en scen och skojade om pelletspannor och värmepumpar i fem timmar. Då kan man inte klaga på tillvaron - tvärtom.

Hur tänker han här? Skriv ut den här bilden och skriv på baksidan vad ni tror. Spara det till framtiden. När framtiden infunnit sig ta upp papperet och utvärdera vad ni skrev x antal år tidigare. På så vis kan man kolla om man har vuxit eller krymp mentalt.
Som det är nu har jag nästan bara mina dikter från gymnasiet att jämföra mitt nutida huvud med. Man måste arkivera mer kontrollmaterial. Jämfört med min gymnasiepoesi är det för lätt att känna att man blivit klokare. Man kan bli stursk.