Sverige motsatte sig ett vinter-OS

Sverige vann sitt första OS-guld i en vinterolympisk gren 1908, 16 år före de första vinterolympiska spelen avgjordes, och de första vinterolympiska spelen avgjordes ett år innan Internationella Olympiska Kommittén (IOK) beslutade att vinterolympiska spel ska finnas på det olympiska programmet.

Så här i efterhand, sett genom backspegeln med dagens värderingar som måttstock, är det mycket i den vinterolympiska historien som verkar märkligt.

Sverige ville inte ha vinter-OS 1913
Visste ni att Sverige tackat nej till ett vinter-OS?

Inte nog med det. Sverige, och även Norge för den delen, de två länder som i dag skattar vinter-OS högst, kämpade hårt för att hindra IOK från att ta upp de vinterolympiska spelen på programmet. Deras kamp var så framgångsrik att de lyckades stoppa beslutet under 14 år.

Vid IOK:s "riksdagsmöte" i Budapest 1911 väckte delegaten och italienske greven Brunetta d'Usseaux frågan om vinter-OS. Han gjorde det genom att ställa en fråga till den svenske delegaten Viktor Balck:
-Överste Balck, Ni som är ordförande för organisationskommittén för de olympiska spelen i Stockholm nästa år, har Ni också tänkt på att utarbeta ett vintersportprogram?

Balck blev märkbart irriterad och svalde några gånger, innan han svarade:
-Ett olympiskt vinterprogram kommer inte på frågan. Nordiska Spelen för 1913 är redan fastställda.

Nordiska Spelen var Balcks skötebarn. Det var han som grundade tävlingen, som avgjordes för första gången 1901, och han ville under inga omständigheter att den skulle få konkurrens.

Greve d'Usseaux lät sig inte nöjas med ett nej, utan föreslog att Nordiska Spelen skulle bli vinter-OS. En hetsig debatt utbröt och det gick så långt att IOK kunde tänka sig att räkna det olympiska året från 1 juni 1912 till 31 maj 1913, för att de Nordiska Spelen skulle kunna räknas som OS.

Viktor Balck och hans svenske kollega, den för fyra, fem år sen så omskrivne Clarence von Rosen, argumenterade hårt och envist mot förslaget. När förespråkarna efter ett dygn inte lyckats övertyga dem fann de för gott att lägga ner frågan.

Balck var så mäktig och respekterad inom IOK att den högsta ledningen inte ville gå emot honom.

Men tänk om Balck hade givit med sig den där dagen för snart 91 år sen...
Då hade förmodligen dagens olympiska vinterspel sett annorlunda ut.

Nordiska Spelen hade nämligen ett helt annat, och bredare
tävlingsprogram. Bandy, bilkörning på is, isjaktssegling,
skridskosegling, skidorientering, sparkstöttningstävlingar, var några av grenarna som fanns på programmet, vid sidan av skidor, skridsko och kälkåkning.

Anledningen till att norrmännen motsatte sig förslaget var att de inte ville utsatta de i dag klassiska skidtävlingarna på Holmenkollen för konkurrens.

Men förespråkarna gav sig inte. Frågan om ett vinter-OS levde vidare.

Vinter-OS i Chamonix trots svenskprotester
Tio år senare, vid "riksdagsmötet" i Lausanne 1921, kände de sig mogna för att ta strid på nytt. Delegater från Frankrike, Kanada och Schweiz föreslog att Frankrike, vid sidan av sommarspelen i Paris även skulle arrangera vinterspel.

Och den här gången vann förslaget gehör, åtminstone delvis, trots att den svenske delegaten Sigfrid Edström, som senare skulle komma att bli IOK-president, gjorde allt som stod i hans makt, och lite till, för att stoppa det.

Edströms protester hindrade fransmännen från att göra vintersportveckan i Chamonix 1924 till en integrerad del av de olympiska spelen. De resulterade också i att olympiska diplom och priser ej fick delas ut.

I dag heter det att spelen i Chamonix var de första olympiska vinterspelen, men den statusen fick tävlingarna först i efterhand, vid "riksdagsmötet" i Lissabon. Med siffrorna 21-2, och då var det inte svenskarna, utan två holländare, som röstade emot.

Redan året innan beslutade IOK att införa vinterolympiska spel på det olympiska programmet från och med 1928.

"Internationella olympiska kommittén skapar en särskild cykel olympiska vinterspel. Dessa ska äga rum samma år som de olympiska spelen. De skall kallas första, andra, tredje och så vidare olympiska vinterspelen och underställas samtliga regler i det olympiska protokollet. Priser, medaljer och diplom och olika dokument ska vara olika dem som används för sommarspelens tävlingar.

Internationella olympiska kommittén ska välja plats där de olympiska vinterspelen skall arrangeras, men företräde skall ges till det land som arrangerar årets olympiska spel, förutsatt att detta land kan ge tillräckliga garantier för sin förmåga att organisera vinterspelens samtliga grenar," stod det i det förslag, utarbetat av den franske markisen de Polignac, som antogs.

Konståkning redan 1908
I grunden är det fortfarande det beslutet som gäller, men det har reviderats några gånger. IOK beslutade 1938 att arrangören av vinter-OS från och med 1944 ska utses oberoende av sommarspelen och 1986 att vinterspelen ska förskjutas med två år i förhållande till sommarspelen från och med 1994.

Den första vinterolympiska grenen avgjordes redan innan frågan om vinter-OS väcktes. Vid sommarspelen i London 1908 fanns konståkning på programmet.

Och på den konstfrusna isen i the Prince Skating Club Rink blev det storslam för Sverige. Legendaren Ulrich Salchow, född i Danmark, men bosatt i Stockholm, vann före Richard Johansson, Gävle, och Per Thorén, Stockholm.

Men det är bara en liten parentes i den vinterolympiska historien.

Det var den succéartade vintersportveckan i Chamonix som fick Edström, von Rosen och de andra motståndarna att tänka om, och ställa sig bakom förslaget om att föra upp vinter-OS på programmet. 10 000 biljetter såldes och vintersporterna fick för första gången en omfattande publicitet i internationella tidningar.

Vem vet, kanske är det de tidiga svenska delegaternas envisa kamp mot vinter-OS som spökat alla de gånger Falun och Östersund förgäves försökt få spelen.

Fotnot: Clarence von Rosen donerade SM-bucklan till Svenska Fotbollförbundet. När det framkom att han hade nazistiska sympatier byttes bucklan ut mot Lennart Johanssons pokal.

Ulf Nilsson

• Tweet