Fredrik Laurin utgav sig för att vara konsult som täckmantel för att ta reda på mer. Foto: SVT

"Vi agerade under falsk flagg"

Norge importerar 10 000 tals ton fiskolja från ockuperat land. Oljan används till att göra Omega 3 ? men i vilka burkar hamnar oljan? Och såldes den verkligen i Sverige, där alla burkar hade Sydamerika som ursprungsland på etiketten?

Utmaningen var inte liten, skriver Fredrik Laurin som här berättar om den journalistiska metodiken bakom "Det gränslösa fisket".

HUR SKULLE VI kunna kartlägga kedjan mellan fiskebåtarna utanför Dakhla och
hyllorna på svenska apotek och livsmedelshandlar?

Utmaningen var inte liten, det visste vi sen tidigare. 2004 gjorde vi en liknande kartläggning av fiskens väg genom en av de skummaste och mest ogranskade branscherna - internationell fiskhandel. Då var det torskpaket vi följde hela vägen från Barents hav via Kina och Findus till livsmedelsbutikerna i Sverige.

DET LYCKADES med envishet och källor djupt inne i den ryska fiskevärlden. Den här gången hade vi inga källor, och industrin framhöll gärna Omega 3:s hälsoeffekter när vi ringde, men när frågorna kom till vem som tillverkat deras piller och om de hade spårbarhet - alltså själva kunde följa produkten tillbaka till den fisk som var ursprunget - så blev svaret oftast "Vi har full spårbarhet - ner till båten som fiskade den, men hur det går till och vem som tillverkar är en affärshemlighet."

Vi vände oss till myndigheterna, Livsmedelsverket och Läkemedelsverket, som skall övervaka vad som stoppas i burkarna med kosttillskott och naturläkemedel men de kunde inte ge oss svaren.

ÅTERSTOD DÅ att ta fram en kontroversiell journalistisk metod ur verktygslådan: att agera under falsk flagg.

Från hamnen i Dahkla till i konservfabrikerna i Layounne i Norra Västsahara på gränsen till Marocko transporteras fisken i kyltankbilar. De svenska fiskarna sa till oss att inget av den fisk de landade gick till fiskolja och mjöl, utom möjligen lite skadad fisk.

Men researchen visade att i ökande grad gick lastbilarna från Dahkla till de åtta fiskoljefabrikerna istället för till konservfabrikerna. Och bilarna som max skulle lastas med 20 ton fisk för att den inte skulle skadas, hade ofta 40 ton och mer ombord när de i konvojer körde genom den ockuperade öknen.

Det betydde att all fisk som gick på det sättet var avsedd att kokas till olja och mjöl. Den kunde aldrig klara en sån transport och sen bli Kung Gustavs sardiner i olja.

MEN OMEGA-3-industrin var inte villig att prata om varken detta eller om sina kunder eller leverantörer. Tillsammans med vår redaktionschef Lars-Göran Svensson tog vi då beslutet
att skapa en front, en verksamhet som kunde ha skäl att få svar från industrin på mer detaljerade frågor om oljans ursprung. Någon som branschen ville prata med, någon som de ville sälja till.

Vi skapade ett konsultföretag med två uppdrag. Det ena att företräda en "stor skandinavisk livsmedelskedja som ville lansera ett ekologiskt, närproducerat, eget Omega3 märke" och nu sökte en leverantör för produkten.

Det andra uppdraget var att erbjuda de marockanska ägarna till fiskmjölsfabrikerna biståndshjälp att förbättra sina transporter.

MED DESSA två uppdrag satte "James Kershaw" och "Sven Nyström" igång att ringa till fiskmjölsfabriker i Layounne och oljedestillerier i Norge för att kartlägga kedjan.

Och när det var pengar att tjäna var industrin mer pratsam. Under långa samtal om Omega 3 lades pusselbit till pusselbit i den långa komplicerade kedja som Omega 3 tabletterna tar från resan mellan havet och butikshyllan.

I Marocko berättade fiskoljefabrikörerna bredvilligt om sina transporter, råvarukonsumtionen, hur mycket som kom från Västsahariskt vatten och exakt hur många ton de lastat ombord på de norska produkttankers som regelbundet anlöpte Layounne för att hämta oljan från det ockuperade området.

DE HADE GODA erfarenheter, några år tidigare hade ett liknande, verkligt, biståndsprojekt gett dem nya ångpannor, och utvärderingen av det projektet var en utmärkt förlaga för samtalen om vårt fiktiva biståndsprojekt.

Till slut hade vi hela kedjan belagd. Från Dahkla där de svenska fiskarna lossar fisken de fiskat i ockuperat vatten på marockanska kvoter, via överlastade kyllastbilar till fiskoljefabrikerna i Layounne.

Därifrån i partier om 4000 till 5000 ton med norska produkttankers via Agadir där fartygen kunde stämpla "Marocko" och inte "Västsahara" i sina lastningspapper, till Norge och GC Ribers hamn i Kristiansund.

SOM INKÖPARE sa vi till produktcheferna att den produkt vi ville ta fram skulle ha en ekologisk prägel och därför vara baserad på olja från Marocko istället för Sydamerika "som ligger så långt borta". Vi ville ha just marockansk olja för att få en "närproducerad" Omega 3 tablett sa vi. Men blev avrådda att gå ut med att vi baserade vår produkt på marockansk olja.

"Det som hämtas från södra Marocko kan vara ett problem för det kan komma från Västsahara och det finns det en debatt om." berättade en av produktcheferna under våra samtal.

ETT FÖRETAG SOM köpte oljan var Napro Pharma i Brattvåg, ägda av tyska Cognis. Napro Pharma är en av de tio största Omega-3 tillverkarna i världen och levererar till svenska märken som ACO, Cederrots och Life. De var också väl medvetna om det kontroversiella med oljan från det ockuperade Västsahara.

Produktchefen berättade för oss om frågorna han fick från kunderna när den kontroversiella handeln med olja uppmärksammades för ett par år sen av norska televisionen NRK.

Vi frågade: kan det slå tillbaka för att det har marockanskt ursprung?
- Ja om det kommer fram att oljan kommer från Västsahara där det är sådana
problem, sa produktchefen.

Men vad säger era befintliga kunder om det här idag? Är de oroliga för detta?
- Nja, de var ju lite oroliga, den här Life kedjan i Sverige, vi fick en massa förfrågningar från dem. Men vi kunde ju bara svara som det var att vi använder olja både från Marocko, Peru och Chile och kunde inte säga 100 % till Life att deras produkt inte kunde komma från Marockansk olja. Det kunde inte vi garantera.

Vad sade de då?
- Allt lugnade ner sig när journalisterna får lite svar och sådär. Sen går det fem till sju år till nästa gång någon journalist vill skriva nåt igen.

Text: Fredrik Laurin

• Tweet