Tre

RECENSION

Originaltitel: Drei
Betyg: 2 av 5
Regi: Tom Tykwer
I rollerna: Sophie Rois, Sebastian Schipper, Devid Striesow

Det här var något av en överraskning, men tyvärr ingen positiv sådan. Efter spännande, fantasifulla och/eller estetiskt drivna skapelser som "Spring Lola", "Prinsessan och krigaren" och "Heaven" levererar tyske regissören Tom Tykwer en torr, intellektuell konstruktion framburen av krystade och poserande rollfigurer.

Det cerebrala paret Hanna (programledare) och Simon(konstingenjör) har varit ihop i 20 år, de har jobbat hårt för att inte falla in ett inrutad svenssonliv (Schmidtliv?) med barn och kärnfamiljsvärderingar. Men det vill sig inte riktigt ändå, sexlivet har gått i stå och...ja, de har varit ihop i 20 år, helt enkelt.
Och så träffar Hanna den på pappret spännande genetikforskaren Adam och får lite kroppslig uppskattning. Lite senare råkar även Simon på den tillsynes överallt uppdykande Adam och får äntligen (?) utlopp för sin homosexuella lustar.

Adam är alltså berättelsens trigger. Han är den frisinnade tanken materialiserad, han låter inte samhällets rigida ramar diktera kärleken. Vilket ju är en god tanke, det breddar onekligen utbudet. Men eftersom Tykwer misslyckas, eller kanske inte ens vill, ge trion ett eget liv utanför intrigens ganska snäva ramar, falnar snart mitt intresse för dem. Till slut ter sig de tre mest som plakatbärare för en tes om könet som ett socialt begrepp, snarare än ett biologiskt. Diskussionen är i och för sig inte helt ointressant men som stoff till ett engagerande relationsdrama räcker det i det här fallet inte.

Man måste dessutom svälja en hel del för att tro på "Tre". Exempelvis att en 50-årig kvinna med klimakteriesvallningar plötsligt kan bli gravid, att paret ideligen springer på Adam i 3,5-miljonerstaden Berlin och att en heterosexuell man först efter cirka 30 års aktivitet i bingen inser att han tänder på män. Jo, konstigare saker har väl hänt, och händer, men när de udda omständigheterna kommer i samlad tropp lyser ovan nämnda konstruktion igenom.

Men okej, det ska i ärlighetens namn erkännas att Tykwer och team bjuder på några inspirerade bilder, på ett inledningsvis effektiv berättande med split-screen och en rinnande dialog som försätter oss i samma distanserade stämning som de stressade rollfigurerna, men uppfinningsrikedomen avtar ju mer filmen lider, och mot slutet är vi där denna recension börjar.

Fredrik Sahlin

Se filmens trailer

• Tweet