Melancholia (Emma Gray Munthe)

RECENSION

Betyg: 5 av 5
Regi: Lars von Trier
I rollerna: Kirsten Dunst, Alexander Skarsgård, Stellan Skarsgård, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, Charlotte Rampling, John Hurt, Udo Kier

Prolog: Två planeter kolliderar, den mindre pulvriseras. Det är jorden undergång, men ser mer ut som ett befruktningstillfälle fångat på film av Lennart Nilsson.

Sedan: en serie mardrömskt apokalyptiska bilder. Kirsten Dunst i ett regn av döda fåglar. Dunst som iförd bröllopsklänning segar sig framåt, tillbakahållen och omslingrad av långa, tjocka trådar. Dunst som Ofelia-flyter i vatten. Charlotte Gainsbourg som springer över en golfbana med ett barn i famnen och sjunker djupt ner i gräset för varje steg. Allt i extrem ultrarapid, till tonerna av Wagner. Bilderna är polerade och tillfixade, resten av filmen är - både bildligt och bokstavligt - råare.

I centrum står två systrar, Justine (Dunst i sitt livs roll!) och Claire (Gainsbourg), och hur de på diametralt olika sätt hanterar såväl stundande som pågående katastrofer. Den första av filmens två delar tillägnas Justine och utspelar sig på hennes bröllopsfest. Den lyckliga bruden ler och ler och ler, men det blir så småningom uppenbart att allt inte står riktigt rätt till. Den lyckliga bruden är inte så lycklig alls. Feststämningen blir alltmer konstig, bruden försvinner, sanningar sägs och människor blir sårade. Det är nattsvart roligt, det är rakbladsvasst och fruktansvärt sorgligt - kombinationen gör att det sorgliga och trasiga tränger ännu djupare in under huden.

Filmens andra del tillägnas Claire, och utspelar sig några veckor efter bröllopet. Planeten Melancholia är på väg, ska den glida förbi eller kommer jorden att gå under? Vi vet sedan inledningen hur det går. Justine möter hotet med ett lugn som kommer av att inte ha något att förlora, av att redan ha föreställt sig det värsta många gånger om. För Claire är det tvärtom. Hon har precis allt att förlora, är van att ha allt under kontroll.

Von Trier har inte gjort någon större hemlighet av att han i "Melancholia" skildrar och bearbetar den depression han drabbades av efter "Antichrist". Justine, liksom många andra av von Triers kvinnliga huvudpersoner före henne, representerar honom. Justine är han, han är Justine. Att vara deprimerad brud i centrum på det egna kalaset ligger inte så långt ifrån att vara deprimerad regissör på filmfestivalcirkus. Att (medvetet eller omedvetet) förstöra för sig själv genom att smita från den egna bröllopsfesten och ha sex med random kille på en golfgreen är lite som att (medvetet eller omedvetet) förstöra för sig själv genom att säga att man är nazist inför den samlade världspressen.

Så, det är en film om von Trier och hans innersta. Ändå talar den rakt till mig, om mig och mitt innersta. Om du har tur - eller otur, beroende på hur man ser på saken - är det också en film om dig och ditt innersta. Faktum är att det finns så många olika lager, så många tolkningsmöjligheter att Melancholia på sätt och vis fungerar som ett Rorschachtest. För vissa är borgerliga charader det centrala temat, för andra är det en film helt utan hopp om alltings meningslöshet. Någon annan undrar hur folk kan skratta åt filmen, en fjärde ser den som en trist och seg undergångshistoria utan action. För mig är samtliga dessa tolkningar helt obegripliga. Det säger en hel del om von Trier och hans konstnärskap.

"Melancholia" är inte på något sätt perfekt, ändå är det inget annat än ett mästerverk. Det kan låta konstigt, men von Trier får till slut - i all fall enligt min tolkning av bläckfläcken - jordens undergång att kännas hoppfull och varm. Att drömma om döden behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt, tvärtom, och jag tror inte att varken mardrömsbilderna eller de Lennart Nilssonska bilderna i början är någon slump. I "Melancholia" är det någonting som föds, gror och växer ur jordens undergång. Det må vara sentimentalt, larvigt och lite barnsligt, men det är också alldeles, alldeles fantastiskt.

Emma Gray Munthe

Se filmens trailer

• Tweet