Jägarna 2

Betyg: 3 av 5
Regi: Kjell Sundvall
I rollerna: Peter Stormare, Rolf Lassgård, Annika Nordin, Kim Tjernström, Lo Kauppi

Det har länge talats om en uppföljare till Kjell Sundvalls studsarsuccé som hade premiär för femton år sedan. Producenten Peter Possne har ända sedan dess försökt övertala regissören att han ska återbesöka Norrland men Sundvall har vägrat, manusförfattare har kommit och gått, Sundvall har fortfarande vägrat, Rolf Lassgård har ruskat lassgårdskt på huvudet när ryktena har gått genom åren men så plötsligt står de alla där och ler ikapp, övertygade om att de knåpat ihop en vinnare.

Inte så våldsam som ettan, snarare ett karaktärsdrama, menade Kjell Sundvall nyligen i Rapport och syftade på spelet mellan Lassgårds ännu en gång återvändande polis Erik och den nya motståndaren, den brutale lokalpolisen Torsten, spelad av Peter Stormare.
Men nja... det är inte "Persona" direkt. Vilket naturligtvis hade varit oväntat, och knappast önskat. Sundvall är bra på att skapa thrillers, det är väl gott så.

Jag såg om "Jägarna" en gång redan i slutet på 90-talet men detaljminnena från den tittningen är i ärlighetens namn vaga, det är framförallt Lennart Jähkel som sitter kvar på näthinnan som Eriks ruggige bror (och så uttrycket Fjollträsk om Stockholm). Jähkel tog ifrån tårna i en nervig prestation som frustade fram precis på gränsen till överspel, ibland över den, men oftast på rätt sida.
Peter Stormare är en fullvärdig ersättare. En skådespelare med sådan meritlista brukar inte sällan ha problem att ta sig förbi sin egen stjärnstatus, men Stormare lyckas faktiskt nästan alltid ge liv åt sina lätt mentalt tiltade figurer ? från elektrikern Slippery Pete i "Seinfeld" (Froggeravsnittet) till galne GaearGrimsrud i bröderna Coens "Fargo". Här är han lysande och stjäl obarmhärtigt fokus från Lassgård som tvingas lunka fram i en tämligen odynamisk polisroll.

Imponerar med full tonträff, från start till mål, gör även den klart mindre kända Annika Nordin som Eriks sargade svägerska, tillika Torstens fru. Ja, det handlar alltså om släkt, blodsband som enligt (filmisk) machonorm inte bör brytas och Eriks dåliga samvete från förr.

Som vanligt är Sundvall bäst när det ska till att skapas onda och/eller stora känslor, vi ser många suggestiva miljöer, stämningsfulla panoramor, bra maskarbete, ja, kort sagt ett gott filmiskt hantverk medan det,som tidigare antytts, skaver lite när det kommer till mänskligt finlir.
Nej, det bidde inte riktigt den där milstolpen som filmmakarna signalerade för men väl en bitvis riktigt spännande svensk thriller.
Vilket inte är så illa pinkat det heller.

Fredrik Sahlin

• Tweet