Foto: Scanpix

Carnage

Betyg: 4 av 5
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Kate Winslet, John C. Reilly, Cristoph Waltz, Jodie Foster

Roman Polanski, 78 år, är en gammal man med en hård bakgrund. Delar av hans familj förintades av nazisterna, hans fru Sharon Tate mördas av Manson-ligan, han dömdes själv för våldtäkt på minderårig på 70-talet, han har sedan dess flytt den amerikanska rättvisan och 30 år senare fick han sitta i finkan och husarrest i Schweiz (på grund av nämnda våldtäkt).

Paranoia och klaustrofobi utgör själva fundamentet för Polanskis skapande; i princip alla hans filmer handlar om en människa som av olika anledningar tappar kontrollen, jagas, utsätts för komplotter. Spelplanen är alltid ett trångt rum, fysiskt eller psykiskt så.

När han för första gången sedan 1969 och "Vampyrernas natt", gör en komedi är det framförallt klaustrofobin som sätter nerverna i dallring. Det är trångt, mentalt och reellt, i den Manhattan-lägenhet där två par föräldrar möts för att diskutera ett bråk mellan deras respektive söner i 10-11-årsåldern.
Det börjar stelt och civiliserat men utvecklas gradvis och obönhörligt till verbal krigföring där ingen går säker. Det blir en kamp mellan könen, mellan männen, mellan kvinnorna, mellan övre medelklass och lägre medelklass - alla hugger mot varandras strupar, här tas inga fångar.

Det var länge sedan Polanski kändes så här vital, vresig och alert. Hans förra, "The Ghost Writer", var sevärd och välgjord men ändå en tämligen ordinär politisk thriller, här gör Polanski det han är bäst på, eller åtminstone det som det är roligast att se honom hänge sig åt, nämligen dissekerandet av det mänskliga psyket.
Det här är en tung nihilistisk och skönt misantropisk attack på den civiliserade människan, det politiskt korrekta, det självgoda borgerliga livet där ingen ser sin egen, bara sin nästas, dubbelmoral.

Trots att det är fyra kända ansikten som idkar filmad teater sugs man in i illusionen direkt. Men så är det också ett vinnande universellt tema, lätt att känna igen sig i situationen, alla vet ju att det kan åt helsike om man kritiserar någon annans barn.

Det är också en uppvisning i skrivandet av vass och smart dialog (manus av Yasmina Reza, som också skrivit pjäsen som ligger som förlaga) och inte minst i skådespelandet av densamma. Christoph Waltz som gör Alan briljerar ? ja, alla är faktiskt på topp, och Kate Winslet bjuder dessutom på en fantastisk spya. För en gångs skull alltså en trovärdig sådan.
Filmtekniken har kommit långt, vi kan skapa nya världar i såväl mikro- som makrokosmos men realistiska kräkningar verkar vara en hård nöt att knäcka. Istället för verklighetens gallafontäner brukar det välla ut lite beige gröt ur munnen på den illamående. Här är det i alla fall full fart på maginnehållet. Visst, det är en geggig detalj men nog så viktig för den illusion som all fiktion bygger på.

Den tunna sociala fernissan rinner av dem alla. Den korte men hårde cynikern Alan (Polanskis alter ego?) håller ut längst, och tappar koncepterna först när han blir av med sin evigt ringande mobil; hans teknokratiska fallos, beviset på hans betydelse. "Jag har hela mitt liv där - allt är över!".
Det är talande, det är inte helt subtilt, men det är väldigt roligt - vilket skulle kunna vara en summering av hela filmen.

Fredrik Sahlin

Se filmens trailer

• Tweet