Foto: SF

Vi måste prata om Kevin

Betyg: 3 av 5
Regi: Lynne Ramsay
I rollerna: Tilda Swinton, John C. Reilly och Ezra Miller

"Vi måste prata om Kevin" följer spåren från en skolmassaker genom en uppväxtskildring av en sociopat, och hans föräldrar som är hjälplösa inför att de uppfostrar en tonårsversion av Rosemary´s baby.

Redan från småbarnsålder gör Kevin allt för att reta upp mamman Eva (Tilda Swinton) medan han fjäskar för pappan Franklin (John C Reilly). Evas problem att knyta an känslomässig till pojken skyndar på utvecklingen, men också att Franklin prompt har bestämt att man inte kan uppfostra barn mitt i city och tvingar familjen att flytta från N.Y. till ett vitt och rent suburbia-samhälle. Franklin är en postmodern farsa som vill vara kompis med sitt barn, klemar bort Kevin och vägrar se hans antisociala tendenser.
Till och med när familjens hamster dyker upp mördad vägrar han fatta läget.

Samtidigt går Tilda Swinton omkring i hemmet fullkomligt vettskrämd för sitt eget barn och kombinationen är förstås en klockren grogrund för att fostra en störd individ. Men är det verkligen möjligt att ha så dålig kommunikation i en relation mellan två föräldrar? Och hur kommer det sig att Kevins syster föds utan alla ondskefulla drag?

Förnedringen efter skolskjutningen är total för Eva.
När hon promenerar gatan fram kommer anhöriga till de döda barnen fram och slår henne på käften. Grädden på moset spritsas i överflöd när Eva, som tidigare skrivit böcker om sina spännande resor, blir tvungen att ta jobb på en lågklassig resebyrå med namnskyltar som nålas fast i tröjan. Vad har hon gjort för att förtjäna detta? Eller snarare vem?

Tonårs-Kevin spelas av modellen/skådespelaren Ezra Miller, (som faktiskt gjort en liknande roll som tonårspsyko i "Afterschool" då han filmade när två tonårstjejer tog en överdos).
Miller har på sig samma t-shirts när han är 16 som när han var fyra, kläder som knappt täcker naveln. Först fattade jag inte om det var tänkt att utmåla twinks som psykopater, men Kevins modeval fungerar som en förlängning av hans barnsliga trotsighet som blir ännu mer manipulativ ju äldre han blir.

Som ambassadör för en njutningsfixerad ungdomsgeneration är han gjuten i rollen. Om det är trovärdigt verkligheten är inte nödvändigtvis samma sak.

Lionel Shriver som skrivit romanförlagan till "Vi måste prata om Kevin" menade att berömmelsekulturen är en katalysator för skolmassakrer. Både mördaren från Virginia Tech och i Rio de Janeiro hade tid att lämna youtube-filmer för eftervärlden. Klipp som blev enorma tittarsuccér.

I en gammal text i New York Times 2005 diskuterar Shriver hur gränsen mellan känd och ökänd blivit suddig i det hypermoderna medieklimatet. Skolskjutningar är inte bara en reaktion på mobbning, dålig vapenkontroll, misslyckad övervakning eller gothkultur. Shriver, och andra som forskat i ämnet, vill hellre diskutera det som ett större kulturellt problem.

Och det klart att teknologiska framsteg, av-auktoriseringen av fadersfiguren (exempel Franklin), global ekonomi och PR-fixering har slitit sönder mänskliga relationer. Vi har skapat vad sociologen Zygmont Bauman kallar 2flytande kärlek". En frihet att välja vem man vill, men också en stor risk att bli övergiven.
Med detta har våldet också blivit flytande och blivit en produkt som också är förknippad med njutning och avkoppling, och som går att sälja till media.

Kevin säger det själv när hans mamma hälsar på honom i fängelset: "Det har blivit så illa att hälften av alla människor på TV, alltså de inuti TV:n, tittar på TV själva. Och vad tittar de människorna på? Jo, såna som mig".
Ur det perspektivet ger Kevin massorna vad de vill ha. Att hans föräldrar inte förstår ett skvatt är logiskt. Däremot går det inte riktigt ihop med den nästan biologiska ondska som Kevin verkar ha fötts med.

"Vi måste prata om Kevin" har dessutom ett svävande arty-farty-foto, och som filmupplevelse är den rätt medioker.

Det är allt annat som gör den intressant.

Kristoffer Viita

Se filmens trailer här.

• Tweet