Reportrarna Joachim Dyfvermark, Sven Bergman och Fredrik Laurin.

Så gjorde vi reportaget om "Euro-orphans"

Var är barnen?
Det var en av frågorna vi ställde oss när vi talade om de städerskor som allt fler jäktade svenska barnfamiljer, ja inte bara barnfamiljer, får hjälp av hemma. Ofta städerskor från Baltikum, Polen och andra länder i forna Östeuropa.
Men som sagt - var är deras barn?

VI HADE SEDAN flera år kontakt med en föreståndare för ett dagcenter för socialt utsatta barn i Lettlands huvudstad Riga. Diana Vasilane heter hon. En eldsjäl som vigt sitt liv åt att hjälpa barn som har det svårt.

När vi ringde Diana berättade hon att allt större andel av barnen som Rigas sociala myndigheter skickar till dagcentret har sina föräldrar utomlands. Nu hade så mycket som var tredje barn i verksamheten sin mamma eller pappa, eller ofta båda, jobbandes som städerskor, snickare och vid löpande band i rikare länder i Västeuropa.

OCH FÖRÄLDRARNA hade sällan något val. Deras enda chans att försörja barnen var att göra det svåra valet att lämna barnen, ofta i åratal, till någon släkting, äldre synskon, eller i värsta fall någon granne eller bekant. Och de här barnen, sade Diana, mådde ofta mycket dåligt. De kände sig övergivna, svikna och fick ofta sociala problem, hoppade av skolan och började missbruka alkohol och droger.

En snabb research visade att barnen på Dianas dagcenter i Riga var långt ifrån ensamma om sitt öde. Att det i Europa i dag är så många barn som växer upp utan sina föräldrar att de fått ett namn: Euro-orphans. Europas föräldralösa.

KONFERENSER om det växande problemet med Euro-orphans hade arangerats av polska och litauiska barnombudsmännen, utredningar gjorts i Rumänien, Lettland och Moldavien, i vissa fattiga byar i Polen var vartannat barn så kallad Euro-orphan. Dessa barn kunde nu räknas i hundratusental. I dag. I Europa.

Men i Sverige var det ingen alls som talade om detta. En sökning på ordet Euro-orphan på svenska sidor på webben gav noll träffar. Den svenska debatten kändes som en ankdamm.

HÄR HANDLADE det bara om för och emot RUT-avdraget (som innebär att staten med skattekronor står för halva kostnaden vid hushållsnära tjänster som till exempel städning och barnpassning). Politiker på varje sida blocken debatterade om det var fint eller fult med hemhjälp, rätt eller fel med skatteavdrag.
Om att svarta jobb blivit vita, eller att RUT främst gynnade de rika. Om hur skönt det var för svenska familjer som nu fick mer tid för varandra, mer tid för sitt arbete, sin fritid, och framför allt mer tid med sina barn.

Men ingen i debatten talade om de många gästarbetande kvinnor som möjliggör detta. Ingen talade om deras barn.
- Vi känner inte till att det här är ett problem för väldigt många barn, och många vuxna. Jag tror att det vi inte vet något om mår vi heller inte dåligt av. Jag tror inte vi bryr oss så mycket, säger psykologen Olof Risberg på Rädda Barnen.

HAN PEKADE på paradoxen att många familjer i Väst, till exempel i Sverige, får mer tid med sina barn, tack vare billig hjälp i hemmet av mammor som tvingats ge upp sin egna barns uppväxt.

Vi beslutade att det här var något vi skulle titta närmare på och berätta om.

Utmaningen var att få några gästarbetare att ställa upp i TV. Och även få deras godkännande att träffa deras barn i hemlandet. Vi beslutade direkt att fokusera på de gästarbetande kvinnorna, vilka i de flesta fall är städerskor.

Visserligen är också väldigt många män gästarbetare här i Sverige, framför allt i byggbranschen. Men i det forna Östeuropa är det trots allt så att kvinnorna, mammorna, är de som oftast tar hand om barnen.

DET ÄR OCKSÅ främst de hushållsnära tjänsterna, som städningen, som för många svenska familjer numera gör det lättare att få ihop den stressade vardagen och det knakande livspusslet. Det är också RUT som det råder politisk oenighet om. ROT (renovering, ombyggnad, tillbyggnad) vill båda blocken behålla.

Vi talade med en rad polska städerskor. Många talade varken svenska eller engelska. Vi fick hjälp av en polsk städerska vi känner. Vi träffade dem efter arbetsdan, la ut meddelanden på polskspråkiga sajter för polacker i Skandinavien. Flera av dem hade barnen kvar hemma i Polen, och berättade att de kände många andra i samma situation. Men ingen ville vara med i TV. Flera jobbade svart. Trots RUT-avdraget var det många kunder som krävde att betala svart.

VI TOG HJÄLP av Ima Skoglund, en journalist från Lettland som bor i Sverige, och som vi tidigare samarbetat med flera gånger. Tillsammans med Ima knöt vi nya kontakter bland lettiska städerskor i Stockholmsområdet. Det finns till exempel ett företag som heter "Hyrlett.nu" som erbjuder tjänster av en mängd yrkeskategorier, som byggarbetare, svetsare, kökspersonal, sömmerskor, skogsarbetare och städerskor. Det finns också även ett flertal företag som bara satsar på städhjälp.

Nu fick vi napp. Vaira Kapina var högskoleutbildad och hade jobbat 26 år som bibliotekarie. Men den ekonomiska krisen i Lettland hade i ett slag förändrat hennes liv. Lönen räckte inte till att betala lån, skolböcker och kläder.

DEN DRYGT två år var hon i Sverige och jobbade med att städa villor. Hemma i Lettland tog morfar och mormor hand om Vairas nu tolvåriga dotter Heidija.
- Jag är mycket glad för de svenska mammornas skull, de kan läsa böcker och vara mer med sina barn tack vare att jag städar hos dem, berättade Vaira Kapi?a.

- Men när jag bäddar de svenska barnens sängar då tänker jag på min dotter. Hon har inte någon som bäddar hennes säng. Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag inte ser hur hon växer upp.

EFTER ETT PAR veckor hade vi etablerat kontakt med och träffat flera andra lettiska kvinnor. Och varje ny kvinna kände i sin tur andra städerskor som hade barnen kvar hemma i Lettland. Ofta bor flera gästarbetare tillsammans i lägenheter som städfirman hyr. Städfirman drar sen av boendekostnaden från lönen.

Parallellt gjorde vi också research i Lettland. Vi fick hjälp av en kollega där, Inga Springe. Just att samarbeta över gränserna med journalister i andra länder är ett fantastiskt arbetssätt som vi använt oss mycket av senaste tio åren. Nästa gång är det någon av de som hjälpt oss som kontaktar oss för hjälp med något här i Sverige, eller med ett ämne där vi har kunskap och kontakter.

EFTERSOM DET är så oerhört många människor som lämnat Lettland senaste åren för att söka arbete utomlands, har landet inför ett system med sk "orphan courts". En juridisk instans dit föräldrar som lämnar sina barn i hemlandet måste redovisa att de åker och vem som ska ha det juridiska ansvaret för barnet medan föräldrarna är utomlands. Det finns 162 stycken "orphan courts" i Lettland.

Från flera av dessa fick vi hjälp med information och kontaktar till familjer som splittrats. Men ingen myndighet i Lettland vet egentligen hur många Euro-orphans det finns i landet. Mörkertalet anses vara mycket stort. Många föräldrar anmäler nämligen inte till myndigheterna att de far, dels för att de inte har råd med den lilla administrativa avgift det kostar, dels för att en del inte klarar att fylla i alla de dokument som krävs.

EN SAK är säker: det är många barn som delar samma öde som de barn vi valt att följa i reportaget:
- Ibland saknar jag min mamma. Men alla andra har det också så. Det är normalt, det är normalt, sa trettonåriga Gijs Cirulis när vi träffade honom i en av Rigas förorter.

Hur många Euro-orphans det finns i dag i Europa var omöjligt att ta reda på. Kunskapen är fortfarande låg, problemet har blivit aktuellt och uppmärksammats först de senaste två, tre åren. Organisationer och myndigheter i vissa länder har gjort undersökningar. Till exempem visar en studie i Rumänien att minst 350 000 barn där är euro orphans. 126 000 av dom har både mamma och pappa utomlands - hälften av dem är under tio år gamla.

SÄKERT är att kvarlämnade barn, som vi tidigare förknippat med arbetsmigration från asiatiska länder som Sri Lanka, Filippinerna och Kina, kan nu alltså räknas i hundratusental - även här i Europa.

Många av dem som jobbar med städning här i Sverige är förstås inte gästarbetare. Utan svenska medborgare, eller utländska medborgare som flyttat till Sverige permanent.
Det finns inga tillförlitliga siffror på hur många gästarbetarna är totalt i Sverige.

INGET VET heller hur stor andel av städerskorna, snickarna och målarna som är just gästarbetare. Än mindre hur många av dom som har barn kvar i hemländerna.

Vårt arbetssätt var att följa de medverkande kvinnorna här i Sverige, och deras barn i Lettland, dokumentärt i deras vardag. Vår ambition var att skildra deras liv, deras saknad och sorg - men kvinnornas glädje att ha ett jobb så att de kan försörja sina barn.

För Vaira, Aira, Biruta och deras familjer är städjobbet här i Sverige räddningen. Och om det inte vore för RUT-avdraget kanske de inte haft några städjobb.
- Om skatteavdraget tas bort kommer många svenska familjer kanske välja bort städningen. Och då blir jag även här utan arbete, säger Biruta Poli?a, en av kvinnorna i reportaget.

MEN VI VÄLJER att betona i programmet att det här reportaget inte handlar om RUT, inte om RUT är bra eller dåligt. Det är inte en granskning av RUT. Utan det är ett reportage om det nya fenomen - Euro-orphans - i Europa som vi svenskar i allra högsta grad är en del av. Utan att vi vet om det, eller vill kännas vid det.

238 000 tusen svenskar har det senaste året utnyttjat RUT-avdraget. Vanligast är det i de mer välbärgade villakvarteren.

Vi ville granska hur makthavarna själva använder RUT och ROT. Men det visade sig inte så lätt.

SKATTEVERKET anser numera nämligen att det är hemligt om en person gjort RUT- och ROT-avdrag. Detta är nytt efter att den så kallade fakturamodellen infördes 1/7 2009. Skatteverket anser att det nu inte är några "beslut" eftersom det inte längre är fråga om avdrag utan om utbetalningar till utföraren. Därmed omfattas det inte av den offentlighet som normalt är regeln för alla beslut om taxering.

Vi överklagade till Kammarrätten som gav Skatteverket rätt i en dom i juli. Vi menar att det är principiellt viktigt och har nu överklagat klagade domen till Regeringsrätten, och väntar på beslut.
Först på en persons slutskattsedel ska man enligt myndigheterna kunna se om personen beviljats RUT- och ROT-avdrag. Men inte vad som är vad eller vem vilken företag som anlitats.

VI FÖRSÖKTE istället få fram alla ROT- och RUT-beslut för makthavare som ministrar och statsekreterare före den nya ordningen, dvs för 2008. Och Skatteverket skulle ta fram det för 2008 om vi bara gav dem en lista med personnummer. Och det skulle inte vara något problem att få deras personnummer fick vi först höra från regeringskansliet - men senare meddelade regeringskansliet att alla personnummer på statssekreterare och ministrar är hemlig uppgift sedan hösten 2009.

Till slut några ord om de familjer vi följt. Tolvåriga Heidija Kapi?a och hennes mamma Vaira Kapi?a räknar inte med att leva tillsammans än på flera år. Familjen har som de flesta andra letter lån som togs före den ekonomiska kraschen, och enda möjligheten den före detta bibliotekarien Vaira ser att klara ekonomin är att fortsätta jobba utomlands.

OM STÄDJOBBET i Sverige blir för tungt i längden, tänker hon försöka hitta ett mindre slitigt jobb, kanske vid löpande band, i England eller något annat land i Västeuropa.
Vairas syster Aira ser inte heller att hon kommer kunna uppleva sina småflickors uppväxt. Trots att Aleksa bara är sex år, och Ieva endast fyra år.
- Jag ser inte mig i Lettland med mina barn, det är inte realistiskt. Mina små barn kommer kanske att bo i Lettland med sina familjer, men inte jag, säger Aira Nakuma.

Tolvåriga Gijs Cirulis ska försöka flytta till Sverige för att bo med sin mamma här. Hans mamma försöker nu ordna ett personnummer åt honom. Och undersöka möjligheterna för Gijs att börja i skolan här. Men det hänger också på om Gijs mamma kan ordna en egen bostad i Stockholmsområdet där hon jobbar som städerska.

12-ÅRIGA Alens Polins är just nu hos sin mamma Biruta Poli?a. Även de undersöker möjligheterna för honom att flytta till Sverige och börja i skolan här.

Vi hoppas kunna berätta om hur det går för dem i Uppdrag granskning under hösten.

Reportage: Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurin.

• Tweet