Reportrarna Agneta Bernárdzon och Hasse Johansson.

Så gjorde vi reportaget "De inlåsta"

Förra året slog personal vid äldreomsorgen i Piteå larm om att verksamheten var ett sjunkande skepp. De berättade att personalbrist och tidsbrist tvingade de att ta till olagliga åtgärder för att klara av sitt jobb. Det handlade bland annat om att gamla och dementa människor låstes in och lämnades ensamma.

Personalen skrev ett medborgarförslag där de krävde bättre bemanning inom äldreomsorgen.

Vi började vårt arbete med att ta kontakt med Elisabeth Marklund som var en av de som låg bakom medborgarförslaget. Vi frågade om vi fick följa med när hon talade inför Piteås kommunfullmäktige.

Elisabeth Marklund beskrev vilka konsekvenser ständiga besparingar och neddragningar fått i hennes arbete, hur hon och hennes kollegor inte hade tid att ge god omsorg, hur de upplevde att de var tvungna att begränsa friheten för dementa människor, hur de var tvungna att hålla fast, ge lugnande medicin och låsa in de boende för att överhuvudtaget klara av sitt jobb. Vi kränker de gamla, sa Elisabeth till politikerna som lyssnade.

Men var det verkligen så illa ställt? Vi bestämde oss för att försöka skildra hur äldreomsorgen i Piteå och på andra håll i landet fungerar idag, framförallt när det gäller dementa människor. Vi valde att titta närmare på en av de olika tvångsåtgärder som används på boenden över hela landet, nämligen inlåsningar.

Det är olagligt att låsa in dementa människor utan deras samtycke. Det har aldrig varit tillåtet.

Men vi insåg snabbt att inlåsningar trots det var vanligt förekommande. En förklaring var att det fanns riktlinjer från Socialstyrelsen som kunde tolkas som att inlåsningar ändå var tillåtna.

När vi ringde upp olika boenden för att fråga vilka lagar och regler som gällde fick vi en rad olika svar. En del sa att det var tillåtet att låsa dörren, andra sa att det var tillåtet att låsa om de anhöriga gett sitt medgivande. Få hade uppfattat att det i själva verket inte finns något lagstöd för inlåsningar utan de boendes medgivande.

Mitt i vår research drog Socialstyrelsen in sina riktlinjer och klargjorde att det faktiskt är olaglig. Socialstyrelsen misstänkte att deras riktlinjer använts av kommunerna för att hålla nere på personal, att kommunerna använde rutinmässiga inlåsningar och larm som ett alternativ till mänsklig omsorg.

Precis det har varit en av de viktigaste frågorna i vårt arbete - är det så att lås och larm har ersatt personal?

Alla är överrens om att olika typer av tvångsåtgärder i enskilda fall kan vara nödvändiga. En låst dörr kan vara en trygghet, ett larm kan rädda liv. Men att använda åtgärderna rutinmässigt istället för personal är något helt annat.

Vi ville följa arbetet på ett demensboende för att kunna ge en bild av verkligheten. Efter att ha kollat runt valde vi till slut Vikens demensboende på Öjagården i Piteå, ett boende som på intet sätt anses som ett "värstingboende".
Tvärtom - det är hemtrevligt och de anhöriga är i stort sett nöjda förutom att de anser att det är alldeles för lite personal.

Men att filma dementa människor i deras hem, i situationer där de är väldigt utsatta, innebär många etiska överväganden.

Precis som det är svårt för personalen inom äldreomsorgen att kommunicera med de boende för att få medgivande till olika åtgärder så var det svårt för oss.

Vi valde att prata med anhöriga, personal och äldreomsorgschef för att få tillstånd. Framförallt samtalen med anhöriga var väldigt viktiga. Under själva inspelningen försökte vi sedan, med hjälp av personalen, tolka hur de dementa reagerade på att vi var där. Fick vi några signaler om att de kände obehag skulle vi sluta filma.

Vi följde arbetet på Viken under både dagtid och nattetid. På natten lämnades åtta stycken dementa människor ensamma och inlåsta på avdelningen. Vi stod utanför avdelningens glasdörr för att filma vad som hände under natten. Resultatet ser ni i reportaget.

Parallellt med detta gick vi igenom de besparingar som Piteå kommun gjort inom äldreomsorgen de senaste åren och hur de påverkat verksamheten. Vi kunde även se att äldreomsorgen de senaste sju åren skickat tillbaka drygt 42 miljoner kronor. I genomsnitt hade alltså 6,2 miljoner per år gått tillbaka från en redan tilldelad budget. Det motsvarar cirka 12 årsarbeten.

Vi har framförallt granskat äldreomsorgen i Piteå i vårt reportage men efter att ha talat med Socialstyrelsen, anhörigföreningen Demensförbundet och andra som är insatta i frågan, så är vår uppfattning att Piteå inte är unikt.

Låsta dörrar och larm är vanliga inom svensk äldreomsorg. Dementa människor lämnas ensamma, ingen kan höra när de ropar på hjälp, ingen ser när de reser sig ur sängen.

Reportrar: Agneta Bernárdzon och Hasse Johansson

• Tweet