Kulturnyheternas Roland Zuiderveld om August Strindbergs Erik XIV på Stadsteatern i Stockholm.

"Det finns Jöran, i varje människas dödsögonblick, något sublimt".

Orden är Erik XIV:s i Jonas Karlssons tolkning på Stadsteatern. Karlssons Vasakung, den första som ärvde sin tron, är hetsig, barnslig, sprallig och konvulsiv. Och tur är väl det. Innan pjäsen har hunnit kicka igång på allvar skruvar man lätt på sig i vånda för hur Jonas Karlssons spensliga gestalt skall kunna matcha Jöran Perssons pondus som inte står statsministerns efter.

Som tur är försöker inte Karlsson. Erik var visserligen 27 år fyllda när han ärvde sin krona, men Jonas Karlsson väljer klokt nog en Kung som passar hans egna förmågor. Karlssons Kung är en pojkslyngel vars tonårsliknande utbrott bara kan föra vasasonen mot ruinen.

Erik ser fiender överallt, alla går honom emot. Kungen själv tycks lika prisgiven åt omvärldens förväntningar som en skådespelare i väntan på kritikernas dom. Han ger igen, hämnas, för inbillade oförrätter. Misstolkar, våndas, likt en svartsjuk älskare som själva rikets krona tycks bedra.

Allt djupare sjunker Erik i anseende och förnedring. När Karin Månsdotters far, själv en simpel knekt, med tydligt förakt vill neka kungen dotterns hand, har Erik slagit i en hårdare botten än ens den väntande fängelsehålans (som för övrigt besparas publiken).

Pjäsens kärna är kanske ändå samspelet mellan Kungens rådgivare Jöran Persson, spelad av Leif Andrée och Kungen själv. Likt ett slags tragisk renässansinkarnation av P.G. Woodehouses radarpar Jeeves och Wooster blir det Perssons uppgift att ständigt försöka rädda sin unge herre ur alla klister.

Meningen är att Jöran skall styra riket på Kungens uppdrag, men det är en Kung som inte kan låta bli att ständigt göra allt märkligare utspel.

"Allt du tar i går baklänges och galet" konstaterar Jöran Persson och det är inte utan att samma replik kunde ha levererats av självaste Göran Persson i samspråk med Lars Ohly.

Men bakom utbrotten och hatbrotten passar Karlsson och regissören Lennart Hjulström på att ge publiken en läxa i med- och motmänsklighet. Bitterhet leder till bitterhet och mera bitterhet till döden. Under regentskapets sista skälvande minuter, just innan högadeln och hertigarna kommer för att fängsla Erik, för han och Jöran ett filosofiskt samtal om livet som efter de allt mer bisarra turerna kring Kungens person också blir pjäsens höjdpunkt och den slutgiltiga bekräftelsen på att Karlssons Kung fungerar.

Lennart Hjulström har valt att med Bengt Ernryds varsamma hand föra in musiken på scenen, vilket ytterligare förstärker dragen hos den unge Kungens lynnighet. Ilsket plingar det från Ernryds fingrar när han spelar direkt på pianots strängar, medan Erik otåligt trampar genom gemaken på väg mot undergången. Jonas Karlsson har ännu en juvel i sin redan gnistrande krona.

Roland Zuiderveld, reporter på Kulturnyheterna