Jansson: Dokumentärfotografiet återföds i Kina

Om de stora kommuniststaterna var bra på något så var det propaganda, skriver Kulturnyheternas medarbetare Anders Jansson, nyligen hemkommen från Kina.

Tänk bara på de Sovjetiska affischerna med atletiska arbetare som manade till förverkligande av Stalins senaste femårsplan, eller för den skull de kinesiska med "vi planterar ris av kärlek till ordförande Mao" och färgsprakande bilder av barn som skrattande av lycka hjälper till att bära automatvapen till militärövningarna. Skönmålningar och idealmänniskor för att bevisa ofelbarheten hos ledarna och nationens storhet. Och det var blott och endast dessa bilder som var tillåtna och giltiga. "Ledaren älskar Folket och Folket älskar sin Ledare", punkt slut.

Det finns fortfarande mycket i övrigt att önska när det gäller pressfriheten i Kina, men det har samtidigt hänt väldigt mycket de senaste åren när det gäller vad för slags bilder av samhället som både tas och visas.

I själva verket är det kanske så att den mest vitala, samtida dokumentärfotografin finns här och den är inget som man måste smussla med eller leta efter under disken hos skumma bokhandlare. För ett par år sedan genomförde till exempel ett av Kinas största konstmuseer, i Guangdong, en gigantisk satsning på att sammanställa en utställning för att ge en bild av det samtida Kinas människor och utveckling.

Över ettusen fotografers bilder gicks igenom och ur detta material byggdes mastodontutställningen Humanism i Kina", som också blev en stor, tung och fascinerande bok med sexhundra bilder.

Det ogripbara låter sig förstås inte förklaras ens av sexhundra bilder, eller sextusen, men en bit på väg kommer man om fotograferna finns med mitt i skeendet och förmår att skildra alla sidor av samhället. Och det som var kommuniststatens normer för hur staten skulle skildras har upphört att gälla.

Kinas samtida dokumentärfotografer finns bland fattiga och svältande, vid förgiftade sjöar, på fängelser och drogkliniker, vid offren för de som dukar under av den hisnande utvecklingens konsekvenser. De transsexuella, lantarbetarna, börsmäklarna och gruvarbetarna.

De ser med skärpa på den västerländska affärsmannen och vad han är ute efter att exploatera i låglönelandet långt borta från fru och barn. Men de ser också alla de andra aspekterna på den mänskliga tillvaron. Den humanistiska återupprättelsen. Lyckan. Empatin.

När fotografi är som bäst är det en ögonöppnare som slår det mesta - och det som är påtagligt med de kinesiska dokumentärfotograferna är att de ännu inte hamnat i något uppifrån-perspektiv. När den svenska övre medelklassens (och överklassens) söner och döttrar blev vänsterradikala i slutet av sextiotalet och skulle "skildra arbetarklassen", med svartvit Tri-X-film och Leica med 35 mm objektiv såg bilderna helt annorlunda ut.

I det här landet, om det nu räcker som benämning på 1,3 miljarder människor - det är kanske snarare ett kulturellt begrepp, så är den sociala kontexten en helt annan. Det finns så många fler vittnen och deltagare i det som sker. Fotografiet kan "autentiskt" fånga och skildra samhällets omvälvning, på ett visuellt plan. Och även om det alltid måste finnas citationstecken runt "autentiskt" så hjälper de dokumentära skildringarna till med att se och förstå samtiden. Vad som fortfarande återstår är ett direkt tilltal till makten.

Anders Jansson, reporter på Kulturnyheterna

• Tweet