Zuiderveld: I huvudet på Påven

Garry O'Connors nya biografi över påven Johannes Paulus är något så ovanligt som en idéantropologisk analys över påvens liv och gärning. Ett försök att förstå den inre människan och hur hans intellektuella, konstnärliga och andliga sidor ömsom kämpade, ömsom samarbetade för att föra honom mot den kanske minst åtråvärda av maktpositioner: Den som Guds tjänares tjänare, skriver Kulturnyheternas Roland Zuiderveld i en krönika.

Tillvaron i vår tid har splittrats, den har ett överflöd av syften som slukar människan, förbrukar henne och gör livet till en stenöken... Övermåttet av mål urholkar livets fullhet och enhet. Människan behöver äkthet och känner sig bättre till mods om hon bara har ett mål... Med våra sinnens hjälp tar vi till oss överflödet av mål, överproduktionen av upplevelser. Men detta enda mål, som omfattar alla delmål, kan bara uppnås med intellektet.
(Karol Wojtyla talar vid ursulinnornas kapell i mars 1958)

Det var som bekant åt Simon Petrus Jesus gav det uppdrag som sedan blev påvarnas - uppdraget att vara den klippa på vilken Gud skulle bygga sin kyrka. Om det finns någon likhet alls mellan Simon Petrus och dagens påvar är det möjligtvis fiskarna. Men medan Petrus själv var fiskare, fick förre påven Johannes Paulus II ofta nöja sig med att få sina fiskar varma på tidningarnas ledarsidor, särskilt under de sista tio åren av hans pontifikat. Det handlade förstås mest om kyrkans ställningstagande i frågor som gäller preventivmedel, sex och kvinnliga präster, men också om hans tendens att kritisera såväl kommunism som kapitalism hårt.

Han kallades den mediale påven, den förste som nådde ut inte bara som påve, utan också som människa till troende och tvivlare världen runt. Han anses av vissa ha varit en bidragande, ja faktiskt avgörande, faktor för diktaturernas fall i Östeuropa. Under större delen av sitt liv författade han pjäser och dikter och som påve encyklikor och brev. Trots det blev den inre människan Karol Wojtyla länge en ganska anonym gestalt. Många biografier har sysselsatt sig med de yttre skeendena i hans liv, och där finns i sanning en djup brunn att ösa ur; hans uppväxt mitt i förkrigstidens Polen, livet under naziockupationen och Karols farliga och förbjudna engagemang i teatern.

I sin nya biografi över Johannes Paulus II lyckas den kände biografen Garry O'Connor inte bara få med alla dessa yttre ramar för Karol Wojtylas liv. Han lyckas dessutom fylla dem med ett innehåll som gör att läsaren kanske kommer den avlidne påven närmare än i någon annan av den uppsjö biografier som tidigare skrivits.

Den som tar sig tid att plöja igenom de 354 sidorna kommer att möta en ny och delvis överraskande bild av en människa som har kallats stockkonservativ och förnyare. Kvinnofientlig och kvinnoförkämpe. Den kristna trons räddare och dess baneman. En man vars ansenliga konstnärliga begåvning ofta kämpade med tron om herraväldet över hans liv. O'Connor visar hur Wojtyla när han först ställdes inför valet mellan trons och skådespeleriets vägar, valde skådespeleriet.

Men tron slöt ett allt fastare grepp om honom och förde honom till biskopsstolen, kardinalsätet och slutligen till Petri stol i Rom. Hur hans olika sidor; geniet, konstnären och aposteln, istället för att låsas i en inbördes konflikt som kunde ha destabilisera psyket, istället berika varandra på ett sätt som gjorde hans pontifikat till ett av de mest betydelsefulla i historien.

Bortom den mediala bilden av en oupplyst konservativ gubbstrutt träder en annan människa fram, vars syn på äktenskap, relationer och livets helighet plötslig blir begriplig (om än inte nödvändigtvis godtagbar). Tvärtemot vad många kanske tror hade Wojtyla när han blev påve ägnat mycket och detaljerad uppmärksamhet åt sexuella relationer och deras funktion i flera skrifter.

Det finns en naturlig rytm som båda makarna måste upptäcka så att både mannen och kvinnan får orgasm, så långt möjligt samtidigt. Den subjektiva lycka de då åtnjuter uppvisar tydliga likheter med den njutning som vi kallar "frui", den glädje som skapar överrensstämmelse mellan ens egna handlingar och naturens objektiva ordning.
Ur Kärlek och ansvar 1980)

Mot bilden av den kvinnoprästfientlige påven ställs uttalanden som aldrig fann vägen till löpsedlarna. Så var det med hans kommentar till hur patriarkatet behandlat kvinnorna genom historien:

Tyvärr har vi ärvt en historia som har präglat ett märkligt beteende på oss. I varje tid och på varje plats har denna prägling varit ett hinder för kvinnans utveckling... om det har funnits anledning att, under vissa historiska perioder, sakligt kritisera mer än bara ett fåtal av kyrkans medlemmar beklagar jag detta djupt... Kvinnorna har bidragit till historien i lika hög grad som männen och ofta under betydligt hårdare villkor... Till denna oerhört långa "tradition" att se på kvinnan har mänskligheten en skuld som aldrig kan återbetalas.
(Johannes Paulus i Letter to Women 1995)

Men om Karol Wojtyla, som själv var en av de mest aktiva krafterna bakom försöken att reformera katolska kyrkan under andra vatikankonciliet på 1960-talet, gjorde mer för att förändra kyrkan än kritikerna ville medge, såg han själv aldrig reformer som sitt huvuduppdrag:

Jag tar inte illa upp när man kallar mig konservativ. Påvens uppgift är inte att vidta förändringar utan att bevara det han har fått ansvar för.
(JP II)

Om påvens slutsaldo hamnar på plus eller minus beror inte bara på bedömarens egen tro, utan minst lika mycket på hur utrikespolitik, ekumenik, sexualsyn och kyrkoförnyelse vägs mot varandra. Men det mest intressanta med Garry O'Connors biografi är att man faktiskt inte behöver ta ställning för eller emot.

Här framstår Karol Wojtyla med sina egna och sin kyrkas värderingar, sådana de är och sådana som de formats av historien. Det blir inget försvar av Johannes Paulus II eller av den katolska kyrkans ståndpunkter, men väl en förklaring. Och det är just förklaring som ett etermedialt prisgivet 2000-tal behöver för att kunna förstå ett pontifikat som varken var odelat gott eller odelat ont. Det var liksom livet självt präglat av motsatser och nyanser.

Roland Zuiderveld, reporter på Kulturnyheterna

• Tweet