Foto: Anders Blåder/SVT.

Zuiderveld: En ny konflikt

Den uppblossande konflikten kring Muhammedkarikatyrerna är inte en traditionell konflikt kring yttrandefrihet och religionsfrihet. Det är inte en konflikt om media, utan en konflikt för media - en konflikt som inte hade varit möjlig för 30 år sedan. En konflikt som hämtar sin näring i det glapp som uppstått mellan teknisk utveckling och demokratisk stagnation i de länder där ilskan jäser.

Bland TT:s digra rapportering kring karikatyrkonflikten, gömmer sig ett oansenligt litet telegram på min dator. Det berättar att importen av danska flaggor till Gaza har ökat väsentligt de senaste dagarna genom butiksinnehavaren Abu Dayyas försorg.

Abu Dayya förstod tidigt att efterfrågan skulle öka och affärerna går strålande. Hans flaggor kostar 85 kronor styck. I Gaza är arbetslösheten långt över 50 procent och den genomsnittliga palestinska årsinkomsten på 934 dollar (ca 6.500 kronor), bara en dröm för många Gazabor.

I Sverige är årsinkomsten i snitt 38.449 dollar vilket, om vi tillåter oss att ta ut svängarna något, skulle innebära att vår danska flagga skulle kosta 3.500 kronor i Sverige. Överkomligt för de flesta med andra ord, men knappast något man gärna eldar upp.

Lyckligtvis behöver vanliga palestinier inte elda upp några danska flaggor. De 100 danska och norska flaggor som Abu Dayya beställt har nämligen redan givit både honom och en särskild grupp människor synnerligen god valuta för pengarna. Denna grupp (som kan finnas i Gaza, Iran eller Syrien) är allt annat än representanter för ett medeltida eller primitivt förhållningssätt.

Deras avsikter må ur etisk synvinkel kallas medeltida, men faktum är att dessa små grupper den senaste veckan har blottat långtgående insikter i hur medier fungerar. Insikter i hur den nya it-tekniken kan användas för att med mediernas hjälp sätta den politiska dagordningen bakom ryggen på såväl politiker som diplomater.

Konflikten kring Muhammedkarikatyrerna hade troligen inte varit möjlig för 30 år sedan, eller rättare sagt: konfliktens andra hälft - den som har visat sig oberäknat explosiv - hade inte varit möjlig för 30 år sedan.

I utgångsläget är konflikten traditionell: En tidning publicerar något som uppfattas som en förolämpning. Ett traditionellt svar från muslimskt håll hade kunnat komma från etablerade aktörer: muslimska samfund i Danmark, ambassadörer i muslimska länder, kanske rentav några internationellt kända imamer som uttalat sig på CNN. Så långt inget konstigt. Plötsligt sprids dock ett rykte över SMS i Damaskus: "Danskarna bränner Koranen i Köpenhamn". Situationen blir ohållbar - ambassaden stormas. Någon bränner en dansk flagga för motsvarande 3.500 kronor och köper därmed TV-tid för miljontals kronor i all världens nyhetsprogram.

Så, vad är nytt? Att en folkmassa eller mobb snabbt kan dras samman via SMS har vi sett också i Sverige i samband med gatufestivaler och konserter.

Problemet ligger i tryckfriheten, eller snarare bristen på tryckfrihet. Självklart är det alltid ett grundläggande problem när den saknas men i föreliggande fall är dess avsaknad en nyckelkomponent i händelseutvecklingen.

Yttrandefriheten har i kanske högre utsträckning än vi förstår, format vårt samhälle och i ganska hög grad gjort oss till informationsskeptiker. Omfattningen av olika vinklad information har givit oss en källkritisk ådra som gör att vi inte utan vidare springer till skogs om någon skickar ett SMS-meddelande med texten "Ryssen kommer".

I flera av de länder där It-teknikens stubiner nu sakta glöder, saknar de tekniska framstegen ett sammanhang. Vanliga mobilanvändare och TV-tittare har på grund av år av censur, långt mindre möjlighet än vi i Sverige, formade av tryckfriheten, att bedöma värdet hos den information som når dem.

Det är i glappet mellan dessa två företeelser - å ena sidan en accelererande teknisk mognad hos flera av de länder där ilskan jäser, och å andra sidan en lång tradition av medial ofrihet - som den nya konflikten har fötts.

Samordning och styrning ligger inte för fria medier. Därför är de just fria, men därför är de också långsamma och låsta i traditionella arbetsmetoder. Att på något sätt finna en väg att hantera denna nya typ av konflikt, som har gjort medierna till målet med verksamheten för små fundamentala grupper, kommer att kräva stor uppfinningsrikedom.

Det kommer att handla om att hitta nya vägar att fatta publicistiska överenskommelser som ändå inte kränker någons publicistiska frihet. Det kommer att handla om att nå ut till vanliga människor som befinner sig i glappet mellan en pågående it-revolution och en förhoppningsvis väntande demokratisk revolution. SMS kanske kan vara en bra början. Kan de, så kan väl vi också!?

Roland Zuiderveld, medarbetare på Kulturnyheterna

• Tweet