Foto: Bengt O Nordin/SVT.

Lundström: Väldigt trevlig utskälld musik

Strax efter midnatt i en rökig lokal i centrala Kairo smyger sig sju musiker fram till sina instrument, tar sina platser och väntar på att trummisen ska räkna in takten. Sen drar dom igång en halvtimmes version av Miles Davis Pharaos Dance. Kanske inte det mest orginella att ett gäng egyptiska musiker gör just den låten, men fy farao vad bra det var.

Miles är fortfarande högst levande inte bara på livescenen, utan även i skivutgivningen, eftersom det med jämna mellanrum dyker upp exklusiva boxar med mängder av tidigare outgivet material. Ibland kan jag få för mig varenda gång han andades i trumpeten var det någon som slog igång bandspelaren. Främst har det varit musik från hans mest utskällda period - slutet av 60-talet och början av 70-talet då Miles flörtade med rocken och la grunden för den av så många hatade jazzfusionen - som varit föremål för nyutgåvor. Själv tycker jag att det är rätt trevlig musik. Väldigt trevlig, till och med.

Nu har det kommit en ny box och det roliga är att varje gång en sån här box kommer ut kommer en artikel som berättar att det här är närmast en skandal: att Miles skulle motsatt sig utgivningen och att den legendariske producenten Teo Macero är motståndare. Den här gången var det engelska Guardian som i början av februari publicerade en artikel på temat - jag har läst nästan exakt samma artikel två gånger tidigare i samband med andra boxar. En musikjournalistikens kretslopps tänkande.

Men för en gångs skull är jag nästan beredd att hålla med. Nya Cellar Door Sessions är ett antal spelningar Miles och hans dåvarande band gjorde på en legendarisk jazzklubb 1970 och man får höra ungefär samma sättning göra ungefär samma låtar i ett antal olika versioner. Det blir väldigt mycket av samma sak och jag misstänker att det inte är skiva som man plockar fram särskilt ofta.

Så tycker jag inte fallet var med, framförallt, In A Silent Way utgåvan, som innehåller stycken som tillför jazzhistorien något väsentligt.

Som vanligt är det en otroligt snygg box, påkostad som få och riktad till en målgrupp med pengar som anser att jazzens bästa tid var då.
Och så är det naturligtvis inte.

Om Miles Davis flirt med rocken förknippas med basen - det var basisten som la grunden för det funkiga, rockiga i musiken - så är det kanske trummorna som står för den flirten i dag. Om jag jämför tre av mina favoriter från i fjol så ligger en stor del av skillnaden i just trumspelet.

På Pat Methenys Way Up är trummorna mjuka, vispande, på fransmannen Vincent Artauds självbetitlade album accentuerade och på Esbjörn Svensson Trios Viaticum är dom nästan hamrande (i alla fall i jämförelse). Alla tre har rock och electronica element, men det blir så mycket tydligare - och låter mer modernt - beroende på trummisens intensitet och slagkraft.

Sen kanske det är talande att en av dom mest intressanta jazzmusikerna i dag en engelsk trummis som heter Seb Rochford som släppte två plattor i fjol: dels med gruppen Polar Bear, dels med Acoustic Ladyland. Polar Bears skiva är rätt traditionell jazz, medan Acoustic Ladylands Last Chance Disco är en fullständigt furiös skiva som mer liknar hårdrock än något annat. Dom spelar som om det inte fanns någon morgondag och det låter faktiskt rätt upplyftande.

Kristofer Lundström, programledare Kulturnyheterna

• Tweet