Lundberg: Wagner, Valkyrian och Völsungablodet

Går det att göra saga av Ringen? Vore det i själva verket inte det enda raka - alldeles bortsett från alla associationer till den aktuella Tolkienfebern?

Richard Wagners väldiga operatetralogi om Nibelungens ring äger förvisso en mytologisk laddning av motsvarande magisk kraft, som dessutom varit verksam hundra år längre än den brittiske professorns romantrilogi. Men även om Sagan om ringen diskuterats och kritiserats för grumliga politiska undertoner (rasism, sexism, kolonialism), är detta bara spridda skurar jämfört med den outsinliga ocean av tolkningar och teorier som följt i spåren av Nibelungens ring.

Varför, alltså, inte gestalta detta operabygge rakt upp och ner som en sjungen sagoberättelse om makt och kärlek? Med nutida animationsteknik skulle en sådan Wagner rentav kunna konkurrera med Tolkien på filmduken...

För här finns ju alla sagans förutsättningar i övermått: sjöjungfrur, dvärgar, gudar, valkyrior, jättar, nornor, hjältar, människor. Därtill en generös trollerirekvisita: flygande häst, farlig drake, talande fågel, gångbar regnbåge, förvandlingshjälm, magiskt svärd - och spektakulära miljöer i alla fyra elementen: under havsytan, i eldhavet, ovan molnen, under jorden. Inte undra på att Wagners femtontimmarsdrama har förblivit varje operachefs största skräck - och oemotståndliga utmaning.

Jo, det har gjorts saga av Ringen, åtminstone gjorts försök. Ett i Seattle (som jag bara hört talas om), med det underförstådda argumentet "kom hit och slipp all filosofisk bråte som européerna envisas med att lasta på Wagner's Great Story". Och ett i Bayreuth, själva urscenen där Ringens hundraårsjubileum firades 1976 med en omstörtande och epokgörande inscenering av en ung och okänd fransman. Som en motreaktion på Patrice Chéreaus postmodernistiska pionjärregi inbjöds 1983 den garvade teaterräven Peter Hall att svarva en riktigt romantisk sagoring, med äkta badvatten för rhendöttrarna och luftcirkus för valkyriorna. Dirigenten Georg Solti garanterade full frånvaro av "politik och polemik". Resultatet av denna Ringen, därom instämde också de mest förhärdade gammelwagnerianer, blev emellertid bara ett runt tomrum.

En sådan konsekvens hade Richard Wagner själv insett på ett tidigt stadium. Sitt ringsmide hade han inlett revolutionsåret 1848 med att dikta ett prosapoem, "Siegfrieds död" (sedermera förvandlat till Ragnarök, den avslutande fjärde delen). Ett par år senare påbörjade kompositionsarbetet, bland annat med de första utkasten till det vi känner som "Valkyrieritten". Men det dröjde inte förrän Wagner kände att dramat krävde en introducerande utvidgning för att bli begripligt, och 1851 skrev han librettot till "Den unge Siegfried" (det som skulle bli tredje delen, Siegfried). Detta tänkte han som något helt annat; en lättsam sagoberättelse för publiken inför det mer hårdsmälta stoffet i "Siegfrieds död".

(Så blev det nu inte. Siegfried, koncipierad som en populär sagoopera, har blivit den minst spelade av Ringens fyra delar).

Snart nog fann Wagner att det omfångsrika återberättandet, som han ansåg nödvändig för förmedlandet av myten, krävde ytterligare scenisk gestaltning. Så tillkom först textutkastet till "Siegmund och Sieglinde: valkyrians bestraffning" i slutet av 1851 och, några månader senare, "Rovet av Rhenguldet". Därefter reviderade Wagner sina bägge Siegfriedlibretton, i vilka han paradoxalt nog utvidgade berättandet. Den 1 november 1853 påbörjades de första kompositionsutkasten till Rhenguldet, och därmed hade Ringens väldiga tonsättararbete satts i rullning - en satsning som skulle avslutas tjugoett år senare...

Den upphovsman som skrev de första raderna och den som satte slutstrecket till Nibelungens ring förfaller som två vitt skilda personer. 1848 års Wagner var barrikadrevolutionär; 1874 års Wagner en burgen borgare. Däremellan hade han uppträtt i tur och ordning som republikan, som rojalist, som bayersk patriot, som preussare. Den tidige Wagner drömde om en provisorisk brädteater vid stranden av Rhen för sitt Ring-projekt, att rivas efter sista ridåfallet. Den sene Wagner kunde med egna ögon se ett solitt bygge resa sig till något i musik- och scenkonsthistorien så unikt som en fullskalig teater exklusivt ägnad en enda upphovsmans skapelser.

Utan Nibelungens ring hade det emellertid inte blivit något Bayreuth, ej heller utan den Wagnerdyrkande kung Ludwigs statskassa. Frågan är om det utan Bayreuth hade uppstått den märkliga strömning som skulle färga av sig på västvärldens politisk-sociala-kulturella utveckling fram till första världskrigets utbrott: wagnerismen.

Det mäktiga inflytande som vi idag ser Tolkiens ring utöva på sina entusiaster - alltifrån frenetisk webbaktivitet till fullskaligt lajvande - förbleknar i jämförelse med den kraft som Wagner utövade på såväl anhängare som motståndare. Wagnerismen gav upphov till den franska symbolismen, den formade de tidiga ryska kulturbolsjevikerna, den gav näring till den framväxande rasläran och antisemitismen, den underblåste en gryende misstro mot såväl industrisamhället som den äktenskapliga institutionen, den anammades av många aktiva kristna som en förnyelse av försonings- och offertanken. I Tyskland skulle wagnerska alster bli till viktiga nationalsocialistiska källskrifter för demagogin om tysk folksjäl och tyskt blod. (Dock bör det påpekas att när Adolf Hitler föddes 1889 hade Richard Wagner varit död i sex år).

Wagner var, kort sagt, en företeelse och som sådan svår att förhålla sig likgiltig till. 1876, året då Nibelungens ring uruppfördes, klagade Karl Marx:
- Var man än befinner sig plågas man av frågan "vad anser ni om Richard Wagner?".

Man kunde mycket väl ha en åsikt i frågan utan att någonsin satt sin fot på en Wagnerföreställning. Det fanns wagnerianer som aldrig hört en ton, men som likväl fängslats av Wagners berättelser och gärning, kanske också av hans kontroversiella person. August Strindberg avskydde såväl människan som musikern Wagner, men hyste en uppriktig beundran för diktaren(!) Wagner.

För oss känns det kanske naturligare att koppla Strindberg till Valkyrian och andra aktens äktenskapliga gräl. Trots operans övernaturliga inslagen - vinternattens plötsliga omslag i vårvärme, valkyriornas luftritt, Brünnhildes eldmur - och trots glorifieringen av den incestuösa kärleken mellan tvillingarna Sieglinde och Siegmund, har Valkyrian tveklöst blivit den mest älskade och spelade av de fyra delarna i Ringen. Härifrån kommer tetralogins flesta och kändaste highlights: Sieglindes berättelse, Siegmunds vårsång, Brünnhildes hojotoho-rop, valkyrieritten, Wotans avsked och eldsmusiken. I Wotans förtroliga redogörelse för sin valkyriedotter blir hela Ringens förlopp såväl rekapitulerat som anteciperat, understruket av de musikaliska ledmotiven. Och det är med Sieglindes sorti som Wagner gläntar på verkets bärande tema - det kärlekens ledmotiv som ska slå ut först vid slutet av Ragnarök...

Ja, Valkyrian känns som den mänskligaste av de fyra, med känsligt tecknade roller att känna igen sig i. Den tände på ett påtagligt sätt Wagners musikaliska inspiration och resultatet smälter inte sällan publiken till stark identifikation.

En av de främsta litterära wagnerianerna, den tyske författaren och nobelpristagaren Thomas Mann, lekte med Valkyrian som kittlande lajvspel i sin novell Völsungablod från 1905. Två bortskända och wagnertokiga ungdomar på operabesök, tvillingparet Siegmund och Sieglind (!), ser i hänfört samförstånd sina namnar älska på scen. Efter föreställningen går de hem, äter och dricker, drar sig tillbaka i varsitt sovrum - för att sedan mötas igen i natten, leva ut operans kärleksrepliker och fullborda dem i incest. Här slutar novellen med den verkliga provokationen, när Siegmund säger om systerns tråkmåns till fästman (jämför operans Hunding): "Där blåste vi den där goyen". Hade man inte förstått det förr, gjorde läsaren det med denna sista replik: att tvillingarna i Völsungablod är judar.

Samma år, 1905, gifte sig Thomas Mann med Katja Pringsheim som kom från en välbärgad, wagnerälskande och - judisk familj. Katjas tvillingbror brukade reta henne för den envetne friaren, "den där goyen". Såväl Pringsheims som förlaget vädjade till Mann att stryka novellens slutreplik. Mann vägrade och drog istället in Völsungablod, som emellertid snart dök upp på marknaden i piratutgåva. Så småningom mildrade han slutet och sanktionerade publicering, för att senare i livet helt ta avstånd från den.

Här är inte platsen för att diskutera Thomas Manns eventuella antisemitism, mer än ett påpekande om att han ofta drog paralleller mellan den tyska och den judiska mentaliteten. I Betrachtungen eines Unpolitischen beskrev han judarna som "dessa olyckans härdade barn, vilkas karaktär kompletterar den tyska andan som formats av olycka på annat sätt". Detta är tankar helt i strid med ärke-antisemiten Wagners egna; för att inte tala om associationerna till völsungarna som det (av guden Wotan) utvalda folket, tvingat att som minoritet överleva i en fientlig värld.

Men kanske allra mest centralt i Thomas Manns föreställningsvärld var den förföriska och förödande kraften i Wagners verk. Många av hans litterära figurer faller offer för den, hoppar över små eller stora skaklar, rentav dör. Och till slut skulle wagnerismen drabba också den firade diktarfursten själv. 1933 tvingades Thomas Mann i exil efter sin föredragsturné om "Richard Wagners lidande och storhet". Utlösande faktor var en prowagneriansk hatkampanj i Münchenpressen, orkestrerad av en ytterst konservativ och anti-intellektuell bayersk dirigent. Hans namn var Hans Knappertsbusch - än idag favorit bland många diskofiler och wagnerianer...

Idag är det en annan dirigent som provocerar med Wagner, den israelisk-argentinske Bayreuthveteranen Daniel Barenboim. Länge och förgäves har han kämpat för att häva den israeliska statens Wagnerförbud. Så i somras tycktes segern vunnen - med Plácido Domingo i spetsen skulle Barenboim och Berlinoperans orkester gästspela med Wagner på programmet. I sista stund blev det tvärnej och de israeliska arrangörerna drev igenom ett neutralt orkesterprogram. Men Barenboim gjorde en kupp, och inbjöd konsertpubliken att stanna kvar för ett "frivilligt" extranummer: förspelet till Tristan och Isolde. Händelsen väckte en våldsam diskussion, och från Knesset hördes krav på att beröva dirigenten hans israeliska medborgarskap.

Vilken Wagner skulle Domingo och hans sångarkolleger ha sjungit enligt den ursprungliga planen? Jo, första akten ur Valkyrian - den som väckte Thomas Manns impuls att skriva Völsungablod...
_________________________
*Artikeln har tidigare publicerats i Göteborgs Symfonikers programblad 2002 då världsdirigenten Kent Nagano gjorde Valkyrian konsertant. Nina Stemme sjöng Sieglinde mot Poul Elmings Siegmund.
Kulturnyheterna väljer nu att återpublicera texten då Valkyrian hade premiär på Kungliga Operan i Stockholm den 25 februari.

Camilla Lundberg, musikproducent och operakritiker på kulturnyheterna

• Tweet