Foto: Anders Silvergren Blåder/SVT.

Zuiderveld: Politik är att spela!

"Politik är att vilja!" Olof Palmes klassiska ord bekräftade ett ideal. Kanske var det ett ideal som behövde bekräftas. Kanske förstod Olof Palme att människors syn på vad politik är och bör vara, höll på att förändras. Skandalen med folkpartiet och lösenorden kanske inte är ett undantag utan ett symptom på att politik idag är något annat än att vilja.

För tjugo år sedan fick den svenska TV-publiken stifta bekantskap med den förvirrade brittiske premiärministern och hans cyniske statssekreterare i "Javisst herr minister". Humorn bestod i att politiken beskrevs som ett cyniskt spel. Spel om makten mellan politiker och tjänstemän. Spel om fram- och motgångar på tidningarnas löpsedlar. Tjugo år senare har samma politiska spel blivit ett lockande ideal i serier som "Vita huset" och den mer humoristiska "Spin city".

Spelkompetensen och inte idealen avgör vem som vinner. Vem hanterar medierna bäst? Vem hanterar farliga idealister som inte vill kompromissa med sin övertygelse bäst? I svensk politik var den nu avhoppade folkpartisten Johan Jakobsson spelpolitikens okrönte kung. Tills han begick ett, eller troligen fler, misstag.

Johan Jakobsson hade säkert tagit intryck av den brittiske spin-experten Peter Mandelson som utpekas som en av arkitekterna bakom Tony Blairs New Labour. Och frågan är om inte många unga politiker, folkpartister och andra, har tagit intryck av och sett upp till Johan Jakobsson. Spelet om makten lockar. Kanske så mycket att själva skälen till varför människor ger sig in i politiken håller på att förändras markant. Arbetet som politiker har gått från att vara ett kall till att bli ett arbete som förutsätter en karriär.

Små sakpolitiska skillnader mellan blocken. En politisk maktapparat som alltmer växer samman med myndigheter och förvaltning. Medias inflytande över den politiska dagordningen. Ja, det finns flera fenomen som kan sättas i samband med politikens förvandling till spelpolitik. Vad som är orsak och vad som är verkan är däremot inte lika lätt att förklara.

Allt mindre handlar politiken om att leda och allt mer om att pejla stämningar. I SVT:s partiledarutfrågning försvarade Fredrik Reinfeldt öppet denna ordning, som i själva verket redan är accepterad av samtliga politiska partier. Kapitalismens utbud/efterfrågemodell håller på allvar på att slå igenom också i politiken. Det är inget märkligt eller fel med det. Däremot är det allvarligt att ha en faktisk ordning och en låtsad.

Vad är det egentligen som lockar ungdomar att engagera sig politiskt idag? Är det idealen eller spelets spänning? När medlemmar i ett politiskt ungdomsförbund tar till alla medel för att skaffa sitt parti ett övertag i valrörelsen: är det idealismen eller spelets spänning som driver? Kanske är spelpolitiken något vi ogillar, men debatten får inte begravas av moralkakor prydda av omdömet "cynism".

Istället har det blivit dags att ställa frågan vad ett spelpolitiskt perspektiv faktiskt betyder för vår demokrati. Är den överhuvudtaget ett hot? Ja, helt säkert om den inte förstås eller ens erkänns som annat än just ett cyniskt betraktelsesätt. Kanske är politik inte längre att vilja utan att spela väl. Och för att spela väl är det en bra början om man är överens om vilken sport man egentligen ägnar sig åt.

Roland Zuiderveld, reporter på Kulturnyheterna

• Tweet