Regissören Vibeke Løkkeberg. Foto: SVT

"Jag hoppas att folk uppfattar den som en anti-krigsfilm"

Bilar transporterar skadade till överfulla sjukhus. Bomber faller. En liten flicka håller sin skadade lillebror i famnen.
Vibeke Løkkeberg skapade stor debatt hösten 2010 när hennes omdiskuterade film "Gazas tårar" hade premiär på norska biografer.

Filmen visar lidandet hos framförallt de civila barnen, under krigen i Gaza 2008 och 2009. Vi får följa tre barn och deras berättelser om kriget.

- Jag ville göra en film med en humanistisk och emotionell vinkling av kriget och skapa en balans i rapportering kring vad som sker. Jag ville inte rapportera utifrån maktens eller militärens synvinkel, utan utifrån förlorarna i kriget - de civila.

Det var efter att Vibeke Løkkeberg sett en pojke från Gaza på nyheterna som hon beslöt sig för att göra en dokumentärfilm om barnens vardag och erfarenheter av krig. Pojken berättade hur mycket han saknade sin döda pappa

- Något lossnade något hos mig när jag såg pojken. När sedan kriget startade så började jag fundera på hur barnen hade det då. Jag kände att jag var tvungen att göra något.

Hösten 2008 åkte hon ner till Jerusalem med sin producent och man Terje Kristiansen för att därifrån sedan kunna ta sig in i Gaza och påbörja filmandet. Men där blev det stopp. De kontaktade då ett filmteam som befann sig i Gaza och bad dem filma utifrån manuset. Genom filmteamet fick de ta del av barnens berättelser och vardag, som sedan klipptes ihop med annat material från kriget.
Resultatet blev en 82 minuter lång film av rädsla, lidande och kaos.

- I Hollywood Reporter blev filmen nyligen recenserad som den ultimata anti-krigs filmen, och det är så jag hoppas att folk uppfattar den. Det finns så många krig, men krig är ingen lösning på politiska konflikter. Jag hoppas kunna få folk att känna med barnen i filmen och tänka hur det vore att själva befinna sig mitt i ett krig. Om folk såg hur det gick till så skulle man aldrig gå in i ett krig eller välja att delta i dem.

Vibeke Løkkeberg menar att krigsskildringar allt oftare fungerar som underhållning för många människor. Men de verkar inte veta vad det är i filmerna som är underhållande, eftersom krig är något som försiggår långt borta, långt borta från en själv och ens anhöriga, säger hon.

- Jag vill få folk att känna att det lika gärna kunde ha varit du eller jag som drabbas. Det är ingen skillnad på barn och barn. Och det står klart för mig att dessa barn inte är några terrorister och de har inga intentioner att bli självmordsbombare. De vill arbeta som advokater och läkare precis som många andra barn.

Vibeke Løkkeberg menar att media beskyddar oss från att se verkligheten vi lever i. Media har blivit en självcensurerande apparat som ska skydda oss mot ont. Som svar på "mediernas censur" som hon kallar det, har hon valt att visa ett antal starka, blodiga scener på döda barn i filmen. Några av scenerna är så starka att det vid flertalet tillfällen gjort att biopubliken varit tvungen att lämna biosalongen och hämta andan.

Hur tänkte du när du valde att visa så fruktansvärda bilder?

- Oftast ser vi bara glimtar av döda människor på nyheterna. Men då glömmer du det barn du nyss sett. Du måste följa dem länge och lära känna dem. Jag visar långa sekvenser och inte bara ett reportage. Jag vill hålla fast publiken och visa vad kriget innebär. På riktigt. Smärtan ska komma ut genom skärmen, så vi kan dela den med dem. Publiken har inget ont av att se och känna smärtan, tvärtom, i min tro öppnar den för medkänsla.

Hur mår de tre barnen i filmen idag?

- Amira, som är den jag följt mest, kom nyligen hit till Norge och besökte oss. Barnen är väldigt misstänksamma mot västerländska journalister. De pratar med många journalister som kommer dit och gör några reportage, men de blir skeptiska eftersom det inte sker någon förändring. Men i stort så mår de under omständigheterna bra och har ett vardagligt liv. De går i skolan och de lever, det är tillräckligt för mig. Jag hyser en enorm respekt för dem och deras livsöden.

I hemlandet Norge har filmen fått en del kritik för dess filmiska grepp och för att enbart visa en sida av konflikten. Hur svarar du på kritiken?

- Jag vet att många är förbannade. Men jag anser ändå, att om Israel går till militärattack som i december 2008, januari 2009, så får man tåla kritik och granskning. Framförallt så vill jag kunna visa vad som skett och inte bli censurerad även då ämnet är så otroligt känsligt, och inte skyla något för omvärlden. Den fick även en del kritik just efter att den visats på NRK. Den kallades för en propagandafilm. Men jag vet själv var jag står. Någon har även kallat mig anti-semit. Men det är jag självklart inte, och kommer aldrig att bli.

Diana Olofsson

• Tweet