REPORTAGE - DEL 1: Granskningen av vänsterpartiets moderna historia avslöjar ett mörkt förflutet som sträcker sig ända in i våra dagar.
Officiellt tog vänsterpartiet avstånd från de brutala öststatsregimerna, men i det fördolda fortsatte kontakterna med bjudresor och fri sprit för partitopparna.
När Sovjet marscherar in i Prag 1968, är vänsterns CH Hermansson den partiledare i Sverige som starkast tar avstånd från Sovjet. Han kräver till och med frysta förbindelser och sovjetregimens avgång.
Förhållandena till öst och de socialistiska länderna har alltid varit mycket känsliga för partiet, för det har ytterst handlat om den demokratiska trovärdigheten.
Framförallt när de sovjetiska stridsvagnarna rullade in i Prag 1968, fängslade ledningen och brutalt tog död på Pragvåren, Dubceks försök till ett öppnare och mer demokratiskt samhälle.
Vänsterpartiet har haft en officiell linje - inga förbindelser alls med partiet i Tjeckoslovakien - och en helt annan förd i det fördolda.
Urban Karlsson, partiets internationella sekreterare, åker till Prag på partikongresserna 1971 och 1976 och framför broderliga hälsningar till den partiledning som med våld tillsatts av Moskva.
Han sa bland annat att våra partier står sida vid sida i kampen. Och han lyckönskar det tjeckiska kommunistpartiet i dess kamp för fred, säkerhet och socialism.
Inte ett ord som kritiserar ockupationen.
När Uppdrag granskning presenterar uppgifterna för honom säger han inledningsvis att vi ljuger.
Först när vi visar honom hans egna, handskrivna tal minns han.
Den hårda kritiken från CH Hermansson 1968 hade mildrats. Men det var en omöjlighet för partiet att öppet berätta om sina förbindelser. Partiet hade hållit fram exemplet Tjeckoslovakien för att visa sitt oberoende och sin självständighet gentemot östblocket.
Men kontakterna fanns där och de pågick i all hemlighet in i det sista, fram till att systemet bröt samman och demokratin infördes.
Vice ordföranden i vänsterpartiet, Bertil Måbrink, åkte till Prag så sent som hösten 1987. Han träffade höga partirepresentanter - men inga oppositionella.
Men de dolda kontakterna man haft under alla år talade man tyst om i slutet på 1989 när dagarna var räknade för regimen i Prag. Partiet skrev: Idealen har hållits levande av modiga människor som trotsat dom makthavare som endast reagerat med vapnens makt. I dag ser vi slutet på deras välde. Vänsterpartiet kommunisterna uttalar sin orubbliga solidaritet med alla dem som fortsätter kampen för självbestämmanderätten.
Men hur var det då med de broderliga förbindelserna med de andra länderna i östblocket?
Ung vänsters ordförande Tove Fraurud är lika okunnig och förd bakom ljuset i de här frågorna som de flesta andra inom vänstern i dag.
Hon tror att de sovjetlojala försvann under andra halvan av 1970-talet när partiet delades.
På vänsterpartiets hemsida ges samma falska bild av partiets moderna historia:
De sista resterna av den gamla sovjetlojala hållningen försvann 1977 när en grupp lämnade VPK och bildade APK.
Men det är paradoxalt nog i slutet på 1970-talet, vid tiden då APK bildades, som vänsterpartiets broderliga och vänskapliga förbindelser med öst riktigt tar fart och blir intensivare.
Peter Pettersson vet vad som hände under den här tiden. Han var Lars Werners politiske sekreterare och talskrivare och var med på resorna österut flera gånger.
- Hela makteliten åkte runt och vädjade om fortsatte kontakter och bad att de skulle fortsätta ha kontakt med VPK, och inte APK, berättar han.
På 1978 års partikongress, bara ett år efter att man säger sig kastat ut de Moskvatrogna ur partiet, sitter en sovjetisk partidelegation på första parkett.
Men de hotar att lämna kongressen om det så kallade demokratimanifest antas.
I det kritiseras förhållandena i öst och det ställs krav på demokratiska fri och rättigheter. Självständigheten sätts på prov.
- Det är det mest flagranta exemplet på hur de har gått in och styrt partipolitiken, hävdar Peter Pettersson.
Två år tidigare, i Östberlin, hade kommunistledarna i Europa samlats för att göra upp om det framtida samarbetet. Närvarande var från Sverige Urban Karlsson, Lars Werner och Bo Hammar. Framöver skulle inga partier lägga sig i varandras inre angelägenheter, bestämdes då.
Den numera nedlagda Östtyska ambassaden ligger på Östermalm i Stockholm. CH Hermansson valde att aldrig gå hit som partiledare.
Men när Lars Werner tillträdde tog det bara ett par veckor innan han höll det första mötet med ambassadören.
Hela ledningen för VPK var sedan under 1970- och 80-talen flitiga besökare. Ofta träffades man i bastun. DDR-ambassaden blev partiets främsta kontaktyta mot öststatregimerna. Men det är inget man berättat om ens inom partiet.
Föga anade nog de svenska kommunisterna att DDR:s representanter förde noggranna anteckningar som skickades hem till partiet i Östberlin, ibland för vidare befordran till Moskva.
Många från kommunistisk ungdom i Sverige åkte under de här åren till Berlin för att jobba på den östtyska propagandaradion. Ungdomsförbundet stod ännu närmare regimerna i öst än moderpartiet.
Men en av resenärerna, Torbjörn Westlin, fick nog av censuren och verklighetsförfalskningen och åkte hem. Han skrev en artikel i ungdomsförbundets tidning Röd Press med en mild kritik, bland annat mot att medborgarna var övervakade och bristen på pressfrihet i DDR.
Artikeln väckte häftiga reaktioner. Många vägrade till och med att sälja tidningen. En av de dem som stod för den hårdaste kritiken var en man som gjort en snabb karriär inom ungdomsförbundet.
Han skrev att artikeln om DDR är oförsvarlig, konspiratorisk och borgerlig. När vi skriver om de socialistiska länderna skall vi i stället avslöja borgarnas myter. Inte sprida dem vidare.
Attacken kom från nuvarande v-ledaren Lars Ohly.
I rapporterna från DDR:s ambassad i Stockholm, till Berlin skriver man om partiledarna. Till skillnad från CH Hermansson bedömer man tidigt Lars Werner som relativt lätt påverkbar.
Och de började genast med sina påverkningsförsök.
Ett sätt för öststatsregimerna att knyta partier som VPK närmare sig var att bjuda partifolk på semesterresor. Men redan på 1960-talet beslöt partiet, på initiativ av CH Hermansson, att detta, liksom andra typer av samarbeten, skulle upphöra.
Så blev det inte. Lars Werner själv åkte på gratis semesterresor österut. I protokoll från DDR kan man läsa hur Lars Werner upprepade gånger både begärt och fått semesterresor till Östtyskland.
Och väl i Berlin tackar Lars Werner för semesterresan.
Vänsterpartiets egen historieskrivning var alltså inte sann. Partiet gjorde inte upp med öststatskommunismen i mitten sjuttiotalet.
I stället blev det en vändpunkt till närmre och bättre förbindelser. Innan dess litade inte DDR på VPK.
Partiets internationella sekreterare Urban Karlsson var det östtyska partiets rapportör, en partispion. Han berättade på ambassaden om vad som avhandlades på interna partistyrelsemöten, om hur olika ledamöter röstade och vilka DDR kunde lita på och vilka man inte kunde lita på.
- Jag tycker det rent ut sagt är för jävligt, säger Lars Werner när han konfronteras med uppgiften.
Bara någon månad efter att CH Hermansson utmålas som antisovjetisk sitter Lars Werner på samma ambassad. Som ny partiledare träffar han ambassadören för, som det heter, vänskapliga överläggningar. Till sist ber han om hjälp inför sin kommande 40-årsdag.
Enligt protokollen från tyska Bundesarkiv tigger Werner om sprit, resor och presenter.
Peter Pettersson var vid tiden chefredaktör för partiets tidning Ny dag. Några veckor innan muren föll skrev han en ledare med kravet att den skulle rivas. Men han vågade inte publicera den.
- Det är ett tillkortakommande jag fortfarande skäms över, säger han.
I nästa del: Om mannen som kallar sig kommunist men som säger sig alltid ha kämpat för demokratin - Lars Ohly.
REPORTER: Janne Josefsson
RESEARCH: Lars-Göran Svensson, Björn Tunbäck
FOTO: Rune Bergström
Text: PETER BAGGE
SVT Play
