Att svara på frågan om jag ville vara med att laga mat på Navestadsskolan i Toppform var mer än enkelt: Ja äntligen! Ut bland ungdomar, kolla hur mina kollegor inom den offentliga sektorn arbetar och har det. Klart jag ville det.

Resan blev bättre an jag hade tänkt. Fyllt med utmaningar, kramar, bråk, besvikelser och jättebra resultat. Början positiv, sen tufft när det blev vardag, avslutningen härlig.

Den direkta responsen från ungarna var suverän, både när den var positiv och negativ. När kökspersonalen hade med egna rårörda lingon för att jag inte fick ta in ekologiskt blev jag varm. När eleverna inte kom med egna idéer efter att dom hade haft så många negativa åsikter tyckte jag det var tungt. Att ha dom en och en i köket till hjälp med dagens lunch var en höjdare.

Superdeppig var den dagen då jag hade tagit med blommor för dekoration och blev mött av en lärare som efter jag hade arbetet med att få fram alla blommor, vilket han satt och såg på, sa att dom skulle bort på grund av allergirisken. Inte ett ord om att det blev fint. Men dessvärre, bara bort. Jag klarar det, men tänkte att så möter han säkert eleverna också - att inte se det goda, bara det dåliga.

Att se husmor och en av hennes anställda i publiken när jag 6 månader senare höll föredrag i Norrköping var så gott att bara det var värt hela terminens arbete.

Vad jag har lärt mig är att man måste ha en vision och definiera vad bra mat är. Detta måste politikerna ställa sig bakom. Sedan måste kökspersonalen, rektorn, lärorna, eleverna och föräldrarna vara med också. Då kan man göra underverk.

Vad jag också bär med mig är att ungdomar är olika i sättet att hantera mat om man kan uttrycka det så. Vissa gillar utmaningar och tycker nyheter är spännande. Andre mår bra med trygghet och gillar inte förändringar. Detta måste man absolut ta hänsyn till när man börjar ett förändringsarbete. Såklart också när det gäller mat.

Arbetet i Toppform med Navestadsskolans kökspersonal och ungdomarna har bara givet mersmak. Hoppas detta var början.

Tack för allt allihopa. Ett nöje. Vi ses igen.

Rune Kalf-Hansen