Märit Jonsson från Östersund har efter 13 år och nio missfall ändå lyckats bli lycklig utan gemensamma barn tillsammans med sin Svante. Familjen består av sambo, två utflugna, vuxna bonusbarn och en katt. Hon arbetar idag med sitt egna företag som art director, inredare och trädgårdsdesigner samt har skrivit och gett ut en barnbok om äggdonation.

Är barn meningen med livet?
Det är absolut en av alla meningar som finns med livet. Men inte den enda. Jag var en av dem som fullt ut delade övertygelsen om att barn är enda meningen med livet. Men blir man tvungen - som vi blev - att omvärdera saker och ting i livet, då inser man att det är långt ifrån sant. Jag lever idag ett mycket meningsfullt, glatt och kreativt liv tillsammans med Svante - mannen i mitt liv. Vi kan göra, se och uppleva mycket som vi annars inte skulle ha haft möjlighet eller tid till som småbarnsföräldrar. Meningen med livet är att leva det och att fylla det med mening - stort som smått.

Vad gör du av din längtan?
Det fanns en tid då jag inte visste vart jag skulle göra av den intensiva och smärtande längtan som då fanns. Men det är otroligt skönt att inte befinna sig där längre - det var en mycket tung tid. I dag har bitterheten och besattheten bytts ut mot ett inre lugn och ett stilla vemod. Nu kan det ibland gå lång tid mellan förströdda tankar om det lilla barnet som aldrig kom. Värst är det man läser om när barn far illa, då kan det kännas orättvist att "fördelningen" blev som den blev.

Jag har ändå barn omkring mig. Vänners och släktingars barn och jag är trefalt gudmor, men framför allt för att jag har haft den stora glädjen att dela vårdnaden med min sambo av hans två underbara barn Sara och Peter. De var 7 och 12 år när de kom in i mitt liv. Jag har varit som deras adoptivmamma i alla avseenden - fast utan adoptionspapper. Jag älskar dem mycket och de är enormt viktiga i mitt liv. De var även anledningen till att vi aldrig gick vidare med adoptionstankarna. För ett par år sedan tog jag tag i min dröm att starta eget företag inom reklam och inredning. Dessutom blev vi med katt - en del tycker att vi jönsar och skämmer bort kattrackar'n, men det bjuder vi på. Jag kallar honom då skämtsamt för vår fyrbente son.

Vad är ditt råd till par eller singlar som kämpar?
Egentligen är just sådana här käcka råd så svåra att både ge och få. Allt är så enormt personligt och hela situationen för var och en ser så olika ut, utifrån alla livets byggstenar och erfarenheter. Det viktigaste är nog att försöka lyssna inåt. Men några saker som hjälpt oss genom åren har varit att ibland försöka ta "semester" i sorgearbetet. Vi orkade helt enkelt inte vara ledsna hela tiden.

Att vara påläst gjorde mig lugnare och tryggare. Jag kunde få ett litet försprång och därigenom ha möjlighet att ställa de "rätta" frågorna. Att inte behöva känna mig så fullständigt utelämnad - hela tiden - vilket man gör rätt ofta ändå... Att få utlopp för sina tankar och funderingar. Tror att det är viktigt att ha någon sorts ventil.

Oavsett om det är att chatta, prata med sin man, sin bästa vän, skriva, rita, gå i samtalsterapi, yoga, gråta, påta i trädgården eller ut och springa i naturen. Sätten är många... Att försöka att inte stänga in oss i sin "infertilitetsbubbla" var viktigt för oss. Att tillåta sig att göra roliga saker, att verkligen se varandra i förhållandet, odla sina och varandra intressen, unna sig att må gott och att skratta - det var viktiga faktorer för att vi skulle orka.

När är det dags att acceptera sin situation?
Svårt att svara på det. Det måste var och en känna själv. Vi kämpade i 13 år i den här karusellen - eller berg och dalbana är kanske en bättre benämning. Det är alldeles för länge för en del och inte länge nog för andra.

Jag kan bara svara utifrån vår verklighet och för oss handlade det om en mix av alla långa år som gått till en fruktlös kamp, att kroppen tagit stryk av alla behandlingar och ekonomin som hade blivit minst sagt ansträngd. Men främst på grund av ett kort telefonsamtal från vår läkare, som berättade att alla äggen hade dött efter upptiningen. Då satt vi i bilen på väg upp till IVF-kliniken för en sista chans, hormonstinn och förhoppningsfull. Jag trodde inte det fanns så mycket smärta och tårar kvar... Då var botten nådd. Vi har gett upp många gånger.

Men så har det kommit nya metoder eller att vi avancerat i någon evighetslång kö, då tänds förstås nytt hopp. Man blir nästan trött på sig själv över att man är så hoppfull hela tiden. "Herregud människa, släpp taget någon gång!". Hela tiden kommer nya möjligheter. Man vill ju kunna säga att man gjort ALLT. Så länge det finns hopp, måste resan fortsätta... Ett tag till. En gång till...

Hur insåg du att det var dags att sluta försöka?
Vi trodde att vi skulle bli gravida på en gång. Som alla andra... Vi lät det bara rulla på en tid. Sedan när månader blev till år, började vi med diverse knep och huskurer och prövade alla tips. Jag började känna mig rejält stressad. Jag har alltid trott att om man bara kämpar på och biter ihop, kommer allt att lösa sig till slut. Så det var verkligen frustrerande när inget av det vi gjorde hjälpte. Jag skuldbelade mig själv.

Under tio år av enträgen kamp försökte vi flera gånger med vanlig IVF och även äggdonation. Jag blev sjukskriven, tvingades operera bort båda äggledarna och försökte gång på gång samla ny kraft. Man rasar och når botten. Men "simmar upp igen" och inser att - hur eländigt det än är, så kan man komma igen. Det finns alltid en blå strimma bland de grå molnen.

Men för ungefär 3 år sedan bestämde vi oss för att inte göra fler försök. Jag minns den dagen. Det var som om jag hade tryckt bort en osynlig pausknapp och jag började leva igen. Det blev bara så tydligt och självklart. Nu var jag klar. Vi var klara. Inga mer försök, ingen mer kamp, inga fler oceaner av tårar, förlorad energi, hopp och besvikelser. Färdigt. Klart. Så många år som jag hade levt i en bubbla. Tack vare den stora lyckan att ha fått gå hand i hand med min trygga, starka och modiga Svante, har vi överlevt krisen och kommit varandra mycket närmare.

Under resans gång har vi konstaterat att om vi klarar det här, så klarar vi allt. Det är lycka. En av mina ventiler har även varit skrivandet och att illustrera. Det resulterade i en barn- och föräldrabok om provrörsbefruktning och äggdonation