När Anton Winnberg var tre månader gammal adopterades han från Colombia till Sverige. Idag är Anton 18 år, han bor i en liten by i Jämtland och beskriver sig som en vanlig kille som gärna ägnar sig åt vanliga saker som styrketräning, golf, fotografering, umgås med kompisar och lite friluftsliv. Men i september åkte Anton på en långt ifrån vanlig resa.
Marika Griehsel är en utav våra reportrar för Världens Barn. I år skulle hon åka till Colombia för att göra ett reportage för Världens Barn om Ankarstiftelsens arbete där. När Anton fick frågan av Marika om han ville följa med som hennes praktikant sa han såklart ja.
- Jag trodde jag skulle ta stillbilderna kring arbetet dels för mig själv men även för Ankarstiftelsen, men det blev att jag fick sköta ljudinspelningen för filmningen som då sköts separat under arbetet, berättar Anton.
Ett gyllene men ovisst tillfälle
Anton följde med teamet för att bland annat skildra barnhemsbarn i staden Medellin, en mång-miljon stad som en gång kallades världens farligaste. Barnen som fått ett hem på barnhemmen, hjälper nu i sin tur andra barn. 
Foto: Urban Skargren
Att åka med på denna resa såg Anton som ett gyllene tillfälle att åka tillbaka och få kontakt med sina rötter. Förväntningarna var sansade, och med det menar Anton att han visste vad resan skulle handla om, men inte hur det skulle kännas eller vilka miljöer de skulle befinna sig i.
Under resan träffade Anton många olika människor och barn, med olika bakgrund och förutsättningar. Dessa möten blev väldigt starka på sitt sätt, och alla han träffade bar på en otroligt stark historia.
- Men det är svårt att säga vilket som var det starkaste mötet. Man måste nästan dela in dem i lyckliga och jobbiga möten, menar Anton.
Han minns ett jobbigt möte, där de träffade en indianfamilj bestående av två vuxna i övre tjugoårsåldern med två små barn. 
Foto: Urban Skargren
I ett så kallat härbärge i stadskärnans slum hyrde de ett litet, litet rum, precis som flera andra familjer i det överfulla huset.
- Rummet kan inte ha varit större än 9 kvm, och de betalade hyra per natt. Det var smutsigt och bara svagt upplyst, med en unken lukt. I taket hängde fullt med kläder på tork, och i ett hörn så fanns det en fläckig madrass.
"Hon var en riktig liten linslus!"
Men han minns också ett lyckligt minne från ett besök på en skola högt uppe på ett berg i Medellin.
- Efter att vi var klara med intervjuerna skulle vi gå runt på skolan för att kolla lite, och jag skulle ta bilder. Då kommer det fram en liten flicka som var så fascinerad av min kamera och ville titta på alla bilderna jag tagit. Hon sprang fram och tillbaka för att bli fotograferad, och sedan titta på bilden. Om och om igen. 
Foto: Anton Winnberg
Hon blev så lycklig då hon fick se sig själv gång på gång på displayen. Hon var en riktig liten linslus!
Att resan och alla möten gjort intryck på Anton går inte att ta miste på, och han vill gärna resa tillbaka.
- Jag har fått vänner där som jag saknade redan första dagen jag var hemma. Landet har en otroligt häftig miljö som man fattar tycke för vid första anblicken. Det är ett otroligt folk som aldrig ger upp hoppet. De ser positivt på framtiden oavsett om det gäller landets bakgrund och nuvarande situation, eller de olika historierna som var och en bär på, färgade av landets olika konflikter. De är alltid lika glada och vänliga, ler man så får man ett leende tillbaka.
Utdrag från Antons dagbok som han skrev under vistelsen:
4 Sep 2011
"Vi åkte i Lasides bil in till Medellin och på vägen fick vi se en otroligt vacker syn, en stad inbäddad bland bergen. Jag känner mig lite kluven måste jag säga. För jag känner på något vis att jag missat så otroligt mycket av detta vackra land, samtidigt som jag är otroligt tacksam över att ha blivit adopterad..."
SVT Play
