Krönikörerna om Spanienmatchen
Publicerad 8 oktober 2006 - 12:05
Uppdaterad 8 oktober 2006 - 12:52
|
Man ska erkänna sina fel och jag erkänner, jag hade fel igår: Jag trodde aldrig att Spanien, efter alla bjudningar i Belfast, så totalt skulle missa att spana i backspegeln och låta Sverige slå till så snabbt. Att det hände före Sveriges klassiska 2-0-mål är inte konstigt. Då gjorde Spanien allt för att rädda en poäng och förbundskaptens jobb. Fernando Torres satt på sitt hotellrum, han hittade ett matchprogram och bläddrade frenetiskt och till slut såg han bilden av sin mardröm. En blandning av Dolph Lundgren och Johan Mjällby, en stjärnslaktare från Söderhamn. Namnet var Petter Hansson.
Johan Esk, DN Jag kan inte påstå att jag generellt är förtjust i den defensiva kontringstaktik som gav tre så värdefulla poäng mot Spanien Jag tycker att det lag som bemödar sig om att spela boll också ska vinna. Men trots sitt spelövertag var Spanien länge väldigt temposvagt och sidledsspelande. Den uppskrivne tonåringen Fabregas såg verkligen ut som den junior han är. Ändå befarade jag när de iberiska gästerna i andra halvlek kröp längre och längre upp i banan att det hela skulle sluta som när Barcelona för sju år sedan på samma arena luggade ett länge ledande AIK i Champ League.
Jan Majlard, Svenska Dagbladet Det är såna här kvällar man är glad över att man fick vara med. Det är såna här kvällar man dessutom har en näsa så lång att man kan peta i fullmånen med den, såna här kvällar man lägger sig ner på rygg och blottar strupen. Jag hade fel. Inte om möjligheten att slå Spanien, men jag trodde inte det skulle gå så enkelt. Men om systemskiftet, om Petter Hansson som mittback, om Zlatan Ibrahimovic betydelse och att det här landslaget är chanslöst i kvalet till EM 2008. Detta, detta var en triumf för Lars Lagerbäck och hans syn på fotboll.
Mats Olsson, Expressen Fullmånen och Råsunda kunde alla se hur ett svenskt lag utan alternativ växte av begränsningarna. De kunde bara spela på ett enda sätt - och de gjorde det så underbart vackert att fullmånen la sig att vila över Norra Stå.
Simon Bank, Aftonbladet Min första landskamp som sportjournalist gjorde jag på Råsunda den 26 september 1965, utsänd för Gefle Dagblad: 1-2 i VMkval mot Västtyskland inför tidernas största svenska fotbollspublik (52 943). ...Jag undrar jag om inte detta är Sveriges bästa match under mina dryga 40 år som sportjournalist. Om man lägger in kravet på vinst, motstånd och spel.
Lasse Sandlin, Aftonbladet. Regnet upphörde. Det var en ovanligt skön oktoberkväll, Viva Espana kom från allsångskören i den spanska kurvan, men det blev till slut endast ett Heja Sverige. Och så mycket friskt humör som det bara går att hitta. Blågult ägde Råsunda. 20 mot Spanien. Mot ett av Europas mest talangfulla och tekniska lag. Vi kommer att räkna in den bland de stora svenska fotbollsvinsterna. Så här bra trodde jag inte det svenska landslaget var. Det kändes som den perfekta fotbollskvällen. Årets bästa landskamp, tveklöst. Så rätt, klokt, genomarbetat och taktiskt perfekt.
Åke Stolt, Sydsvenskan Delikatesser och råggröt. Det vackra och det rustikt enkla. Det var det svenska segerreceptet. Det är det så här det skall gå till, det är så här Sverige skall spela. Det behövs ingen Henrik Larsson, det behövs ingen Zlatan Ibrahimovic det är gammal hederligt svenskt lagarbete som fortfarande gäller. Det var ett svagt Spanien. Det är uppenbart att Aragonés lagbygge numera bara är en ruin men en av de främsta orsakerna till det är att Sverige knackade ner resterna på Råsunda igår kväll. Sten för sten.
Mats Härd, GP |
SVT Play
