Jordbävningen i Chile:

Curico - en fullständigt krossad stad

Publicerad 3 mars 2010 - 17:22 Uppdaterad 3 mars 2010 - 18:00

Palmerna på Plaza de Armas står fortfarande kvar men alla fina byggnader är raserade runt torget i 1700-talsstaden Curico.
Mitt i vindistrikten, i den vackra stadskärnan, dyker katastrofen plötsligt upp - bara 19 mil söder om huvudstaden Santiago.

En avstickare från den stora motorvägen in i det pittoreska samhället bjuder på en läskig överraskning. De materiella skadorna är enorma trots att staden ligger relativt långt från jätteskalvets epicentrum.

Kvarteren runt torget frambringar hemska tankar om vad som hade kunnat hända om fler städer varit lika omoderna och jordbävningsosäkra i Chile.

Lättad chef
På torget går chefredaktören för La Prensa, Manuel Massa Mautino, omkring i resterna av tidningens lokaler och letar efter saker som klarat sig. Bland annat har han hittat hårddisken till huvuddatorn. Han berättar stolt att La Prensa grundades 1898 och är näst äldst i Chile.

Manuel visar upp ett exemplar av lördagens tidning som ropar ut den glada nyheten att arbetslösheten i regionen Maule, som Curico tillhör, ligger på rekordlåga 5.5 procent.

"50 anställda att tänka på"
De nytryckta tidningarna hade knappt hunnit torka när marken började skaka strax före klockan fyra på natten mot lördagen. Bara en halvtimme tidigare hade arbetarna stängt av pressarna och lämnat La Prensas lokaler. När Manuel fick höra det var lyckan gjord.

-Nu gäller det att få igång verksamheten så snabbt som möjligt. Vi har 50 anställda att tänka på, säger han.

Drivkraft trots sorg
Hos många chilenare märks samma drivkraft som hos Manuel. Sorgen och smärtan över att ha förlorat anhöriga och hem är visserligen plågsamt närvarande men det är också tydligt att Chiles ekonomi är tillräckligt bra för att en jordbävning inte ska bli ett oöverstigligt hinder.

-Bergen ger och tar, konstaterar Jose Fuentes.

Han syftar på kopparn som gett enorma intäkter till Chile under 2000-talet. Pengar som nu kommer till användning i återuppbyggnaden.
Han står i ett gathörn två kvarter från Plaza de Armas och klappar om sin ledsna flickvän Pamela Correa.

Döda inte räknade
Bredvid sig har paret en cykel och en del kläder som de lyckades få med sig innan alla tvingades fly ut ur byggnaden de bor i. Risken ansågs vara för stor att huset skulle rasa. Nu tar de sig tillbaka i korta omgångar för att hämta fler saker.

I nästa gathörn står Sergio Salas och jobbar i sitt sönderkrossade hus. På andra sidan korsningen sitter fru och dotter och röker i skuggan. Sergio skakar på huvudet åt frågan om hur lång tid det tar för staden att komma på fötter igen.

-Jag vet inte. Vi vet ju inte ens hur många som har dött ännu.

TT

• Tweet