Foto: Scanpix

"Fyra månader är en lång tid"

Publicerad 23 augusti 2010 - 14:15 Uppdaterad 26 augusti 2010 - 10:44

Det kan ta upp till fyra månader att få ut de 33 instängda arbetarna efter gruvolyckan i Chile. Och under tiden står räddningsteamet, arbetarna och deras anhöriga inför en rad svåra utmaningar.

-Först är det viktigt att upprätta någon form av kommunikationssystem med personerna. Så alla berörda kan hållas uppdaterade. Fyra månader är en lång tid för alla inblandade, säger Anders Lindholm, gruvchef på LKAB i Kiruna

Gerry Larsson är professor i psykologi vid Försvarshögskolan.

-Den faktiska fysiska miljön är såklart helt avgörande. Man måste till exempel få tillgång till vatten och mat. Annars är det viktigt att man känner stöd från omvärlden, via kontakt med anhöriga och räddningsmanskapet.

-En positiv sak är iallafall att deras situation inte orsakades av en aggressiv handling. De är inte gisslan eller krigsfångar. I det läget har man noll kontroll och är helt utelämnad, något som starkt stressar både kropp och själ.

Han förklarar vidare att alla 33 personerna antagligen fungerar olika och några kan bli mer nedstämda med risk för depression och akuta ångestattacker.

-Men jag gissar att om de är så många och känner hopp så hjälper man dem som är nedstämda. Så länge det inte är resursbrist är det positivt att de är många. Alla sitter verkligen i samma båt, säger Gerry Larsson.

Per-Olof Michel, överläkare och forskare på Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet, har själv arbetat i gruva som ung och också föreläst på LKAB om hur man ska stötta människor i stress.

-Det jag minns från gruvan är att det var så jävla fuktigt. Det måste vara svårt att hålla sig ren och sköta hygienen. Den extrema värmen ställer också till problem och en sämre luftkvalitet med förhöjd koldioxidmängd ökar också ångestkänslorna.

Bränsle till hjärnan nödvändigt
Enligt Per-Olof Michel påverkar bristen på föda det centrala nervsystemet och hjärnan. Arbetarna i gruvan ska ha gått ner tio kilo var i vikt sedan olyckan, något som kan påverka deras tänkande.

-Jag har jobbat med anorektiska personer och deras tänkande blir annorlunda. När man inte får i sig viktiga ämnen som elektrolyter och järn, blir man mer inskränkt i sitt tänkande, säger Per-Olof Michel och förklarar vidare.

-En annan aspekt med att inte få i sig tillräckligt med mat är att hormonsystemen i kroppen påverkas, vilket leder till irritation och depression.

Mörkret ett problem
I och med raset slogs all el ut och när det blir mörkt i en gruva under marken blir det verkligen svart. Hittills har arbetarna lyckats ladda lamporna på sina hjälmar med hjälp av ett batteri från en truck.

-Det man vet är att mörkret ökar risken för hallucinationer och dygnsrytmen påverkas. Uppifrån borde man uppmuntra vardagliga rutiner som ger struktur och någon form av kontroll. Man kan också kommunicera vilken tid det är på dygnet för att på så sätt öka de instängdas uppfattning av kontroll, säger Gerry Larsson.

Per-Olof Michel är inne på samma spår och förklarar att alla hormonnivåer påverkas av ljuset och att låga nivåer av ljus i längden kan bidra till svår ångest.

"Svensk beredskap är god"
Om något liknande olyckan i Chile skulle hända i någon av LKAB:s gruvor tror Anders Lindholm att beredskapen att hantera det är god.

-Vi har katastrofplaner och en organisation att kalla in. Men de första timmarna kan vara kaotiska, säger Anders och påpekar att Chile är ett relativt välutvecklat gruvland där det finns många gruvor och generellt sätt en hög kompetens bland företagen som verkar i branschen.

-Här tar vi hjälp av personer som är vana att prata med människor som är i kris, som läkare, sjuksköterskor, psykologer och präster. Och jag antar att man arbetar likadant i Chile.

-För de som är där nere har ett stresspåslag utan dess like. Det här är ingen avundsvärd situation, avslutar Anders Lindholm.

Johan Wicklén

• Tweet