Psykologiprofessorn om gruvarbetarna:

"Viktigt med snabb återanpassning"

Publicerad 11 oktober 2010 - 17:19 Uppdaterad 11 oktober 2010 - 17:30

Efter att ha varit instängda i över två månader fortsätter kampen för gruvarbetarna i Chile. Nu gäller det att anpassa sig till vardagen.

Att vara instängd 700 meter under marken, mer eller mindre avskuren från omvärlden sätter spår i de flesta människors psyke. Men för de instängda gruvarbetarna i Chile väntar nu tuffa prövningar för att återkomma till det som kan liknas till en vardag.

Gerry Larsson.Foto: Martin Nauclér -Det är viktigt att komma in i dagliga rutiner, säger Gerry Larsson, professor i psykologi på Försvarshögskolan till Rapport.

Mediernas intresse för de chilenska gruvarbetarna har varit stort. TV-team från hela världen har samlats vid gruvan i norra Chile för att följa räddningsarbetet och de instänga gruvarbetarna kommer med största sannolikhet att bli heta villebråd för journalisterna som vill höra deras berättelser.

"Kan ångra sig"
De 33 arbetarna vid San-José gruvan har också fått medieträning. De har instruerats i hur de ska uttrycka sig klart och inte låta sig skrämmas av mikrofoner och kameror.
-Några kommer inte att vara i balans och i euforin över att vara fri kan de yttra saker som de sedan kan ångra, säger Larsson.

Under tiden i gruvschaktet har läkare och psykologer varit i kontakt med gruvarbetarna och löpande utvärderat deras fysiska och psykiska hälsa.

Gerry Larsson nämnder två saker som de kanske viktigaste när det gäller att återgå till rutiner och något som kan liknas vid en vardag, efter att man utsatt för en dramatisk upplevelse.
-Man pratar om två behov. Funktionell återhämtning och emotionell återhämtning.

Det handlar om att snabbt komma tillbaka tillvardagen och återgå till sitt arbete. Detta tillsammans med gruppsamtal under professionell ledning är viktiga faktorer för de som varit med om något traumatisernade.

Många glädjetårar lär fällas när gruvarbetarna firas upp från underjorden, men för dem som är ensamma kan det bli svårt att se sina arbetskamrater omfamnas med nära och kära.
-Om man inte har familj kan kontrasterna bli påtagliga. Arbetskamraterna ska se till så att ingen lämnas ensam. De ska vara med i gänget, säger Gerry Larsson.

Andreas Liebermann

• Tweet