Reflektion från Tunisien:

Vit som fred - eller vit som vakuum?

Publicerad 15 januari 2011 - 19:21 Uppdaterad 15 januari 2011 - 19:35

Vad är en revolution? Kanske är det det vi fick uppleva i går, bland de folkmassor som bara växte och växte och som aldrig ville lämna den plats dit alla strömmade: Inrikesministeriet.

Det vill säga polisministeriet, som ju ansetts ansvarigt för dödskjutningarna som upprört så många tunisier.

Dagen efter revolutionen är stämningen laddad. Undantagstillstånd har införts, vilket ger militären extraordinära befogenheter.

Och vi får se det som sker på alla platser där auktoritära ledare härskat. Den obligatoriska nedtagningen av deras jättelika idolporträtt. Känsloladdat och med starkt symbolvärde.

I 23 år har dessa gigantiska idolporträtt prytt husväggar och myndighetsfasader.

Man hör handklappningar, ser nöjda leenden men inga glädjetjut. Kanske har det med osäkerheten att göra. Över vad som egentligen pågår.

Det politiska läget är osäkert. Den tillfällige president som tillsattes ersattes redan dagen efter av en ny. Av konstitutionella skäl, hette det. Stämmer det?

Det diskuteras politik i varje gatuhörn. Mobiltelefoner går varma dygnet runt. Det förekommer uppgifter om att miliser närstående den avsatte presidenten Ben Ali åkt runt under natten och härjat och mördat.

Många vill berätta om vad som "egentligen" pågår. Att den forne presidenten lämnat landet och beordrat kaos på gatorna för att komma tillbaka som nationens "räddare".

Och för tunisier är de plundringar som pågår, mitt på blanka dagen, något man aldrig förr skådat.

Kriminella sägs ha flytt eller släppts från fängelser.

Vi beger oss till en förort där man hackar på en läkares namnskylt. Namnet på läkaren är detsamma som på en av landets mest hatade familjer. En en familj som, med presidenten Ben Ali och hans familjs goda minne, sägs ha plundrat delar av landets tillgångar.

Människor klappar händerna och mannen som förgäves försöker säga att läkaren är kvarterets bästa läkare och inte har något gemensamt med familjen tystas ned.

På gatorna i förorten ser vi splitternya och kvaddade lyxbilar - presidentsonens, säger vår tunisiske chaufför. Vi ser militärer med sina vapen riktade mot några stöldmisstänkta ungdomar som står uppradade mot en husvägg.

Lite länge bort i Kartago, bland de chica kvarteren vid havet, ser vi hur till synes vanliga människor plundrar en av presidentfamiljens stora sommarhus.

Några unga flickor har plockat några modemagasin, någon kommer släpande på en dörr, någon annan på ett par madrasser. För övrigt finns inte mycket kvar i lyxvillan, trots att det bara gått några timmar sedan presidenten lämnade landet. I garaget står en söderslagen och sönderbränd lyxbil.

På kvällen, strax innan utegångsförbudet inträder vid fem, börjar människor att barrikadera sig i vart och vartannat kvarter. Män och ungdomar beväpnar sig med påkar och stenar för att mota eventuella plundrare. Till slut går det knappt att ta sig fram på gatorna.

Militären stoppar bilar med fler än två personer. Allmänna kommunikationer har inte fungerat under hela dagen och affärer och restauranger har varit stängda.

Tunisier som säger sig aldrig varit med om något liknande är rädda. Rädda för vad natten ska föra med sig. I vart och vartannat kvarter har det förekommit oroligheter och plundringar.

Vi följde alltså den långsamma och svåra nedtagningen av den stora Ben Ali-affischen på presidenttorget i centrala Tunis. Bakom det jättelika porträttet dolde sig... en ny bild av presidenten.

När även den tagits bort, hängdes en helt vit baksida av en affisch upp där porträtten på den avsatte presidenten suttit.

Vit som fred skulle man kanske kunna tänka. Eller vitt som vakuum. Det vakuum som uppstår efter det att en seglivad autoritär regim fallit.

Christian Catomeris, SVT:s korrespondent i Bryssel, utsänd till Tunisien.
christian.catomeris@svt.se

• Tweet