Så nådde SVT:s team Kadaffis Tripoli

Publicerad 9 mars 2011 - 12:17 Uppdaterad 9 mars 2011 - 21:18

SVT:s Claes JB Löfgren och Marco Nilsson var det första svenska journalistteamet på plats i Libyens huvudstad Tripoli. Men resan dit var allt annat än problemfri. Läs deras egen berättelse här.

Tripoli 9 mars, 2011
Vi anlände till Valletta, Maltas huvudstad, söndagen den 17 februari. Avsikten var att försöka ta oss till Libyens huvudstad Tripoli med båt. Flygbolagen hade lagt ner sin trafik till Libyen, Tripolis flygplats hade i princip förvandlats till jättelik evakueringscentral med tusentals rädda gästarbetare som väntade på utländska militära transportplan och landvägen från Tunisien var stängd. Efter upproret var landet nu delat i två delar och till den östra, rebellkontrollerade delen, gick det att ta sig utan problem från Egypten. Men vi ville till ett regimkontrollerat område - Tripoli.

Flera färjerederier hade hyrts in av olika nationer för att transportera gästarbetare som ville lämna det oroliga Libyen. Men redan andra dagen stod det klart att inget av de aktuella rederierna var särskilt intresserade av att ta in journalister i ett konfliktområde; att släppa av journalister i Tripolis hamn riskerade ju att reta de libyska myndigheterna och därmed att äventyra huvuduppgiften, att evakuera flyktingarna. I Libyen jobbade omkring 1.5 miljoner utlänningar före revolten.

Marco Nilsson, fotograf. I hamnen fick vi kontakt med en energisk, lätt överviktig, maltes som lovade att hjälpa oss. Han presenterade sig som captain Lawrence Dalli. Han ville ha 450 dollar om dagen för att hjälpa oss, ett pris som vi motvilligt gick med på eftersom han ändå föreföll ha de rätta kontakterna i Vallettas hamn.

På tisdagen förmedlade Dalli kontakt med Marcus Tonna, en redare som sammetslent på närmast perfekt brittisk engelska, erbjöd oss en överresa för 10.000 euro. Han hade en 50 tons, till supplybåt ombyggd, trålare. Tonnas plan var att skicka båten, Travi 1, till Tripoli för att evakuera 35 flyktingar från oroligheterna i den libyska huvudstaden. Vi kunde bara ana vad han begärt för att evakuera flyktingarna från Tripoli.

På egen risk
Men vi lyckades ändå förhandla ner vårt pris till 3.500 Euro och ett papper, uppsatt av Tonnas advokat, undertecknades: vi åkte in på egen risk och det var inte heller rederiets ansvar om vi inte kom in i landet. Eftersom både den libyska ambassaden i Valletta och Stockholm gjort gemensam sak med rebellerna kunde vi inte ordna något visum till Kadaffis Libyen, utan hoppades att det skulle lösa sig när vi väl kom fram.

Besättningen var, liksom kaptenen, indonesisk. En av dem talade en gnutta engelska, de andra enbart indonesiska. Där fanns också en fiskare från Dublin, William Bustard. Utan någon formell behörighet att framföra ett fartyg förstod vi snart att det var han som ändå var Travi 1:s verklige befälhavare.

Avgången sköts hela tiden upp, Tonna skyllde på långdragna inspektioner från sjöfartsmyndigheten, men när solen gått ner onsdagen den andra mars kunde vi äntligen lämna kajplatsen i Grand Harbour. Fast bara, som visade det sig, för att bunkra diesel i en annan del av Vallettas stora hamn. William Bustards angöring var allt annat än elegant och när jag försiktigt frågade hur länge han varit på Travi 1 sa han korthugget att det här var hans första resa på båten.

Ombord fanns också ett tekniskt team från nyhetsbyrån AP, tre britter och en italienare, på väg att sätta upp en satellitsändare för utländska tv-team i Tripoli, team som behövde få hem sina reportage och medverkan i direktsändningar. De utländska journalisterna hade bjudits in av regimen och flugits in några dagar tidigare, en inbjudan som tyvärr inte nått SVT. AP-teamet hade omkring 60 olika kollin, bland annat fyra dieselgeneratorer, satellit-skärmar, TV-kameror; sammanlagt flera ton grejer. Vårt gemensamma bagage - med kläder, kamera, redigering och satellitsändare - vägde mindre än 60 kilo.

Avundsvärda sovsäckar
Vid midnatt kom vi äntligen iväg. En kraftig motström sänkte den föga imponerande marschfarten från sju till fem knop. Beräknad ankomsttid efter de cirka 200 sjömilen fastslogs till fredag lunch.

Avfärd från Malta - till slut.
Redan några kabellängder utanför hamnpiren kände vi suget från ett vintrigt Medelhav, ett sug som tilltog ju längre ut vi kom. Vi iakttog avundssjukt hur det välutrustade AP-teamet gled ner i sina varma sovsäckar. Marcos I-phone visade 13 grader. Själva försökte vi förgäves - utan filtar - somna på durken inne i det kombinerade byssan-mässen-lastutrymmet. Lyckligtvis var den täckt med en heltäckande matta.

Det var oklart om det ingick någon mat i vårt pris. Men även om sjögången inte gjorde hungern till ett akut problem, kändes ändå magen lite tom när vi stela och frusna reste oss i gryningen. Jag gjorde en raid mot kylskåpet och lyckades snappa åt mig några korvar och två brödskivor. Vi förtärde vår frukost på däck, likt skamsna tjuvar.

Sjösjuk kapten
Redan på onsdagskvällen stod det klart att den av Bustard beräknade ankomsttiden inte skulle hålla. Vinden tilltog hela tiden och med den sjögången. Exakt hur mycket det gungade förstod vi först när vi såg den indonesiske kaptenen stå och spy över relingen. Men det riktigt allvarliga hotet mot irländarens uppskattade ankomsttid inträffade natten till torsdagen. För en intensivare ton från stormbyarna fick snart sin förklaring. Maskinen hade slutat fungera och Travi 1 drev nu redlöst omkring i minst en timme innan den olycklige maskinisten lyckades få igång dieselmaskineriet igen.

Termometern visade 13 grader.
Vi suckade, log ansträngt, spydde lite och försökte annars bara så där i största allmänhet ligga så stilla som det bara gick. Bara det var svårt. På förmiddagen inträffade det andra maskinerihaveriet. Det tog två timmar att ordna. När det tredje haveriet drabbade oss på eftermiddagen fick vi ett dystert besked av Bustard: ännu en impeller hade gått sönder och utan impeller kokar maskinen. Nu fanns inga fler impellrar ombord.

Det var då en av AP-killarna, Mark, fick något bestämt i blicken. Mark skrev ner vår position, lånade vår satellittelefon och slog sedan numret till sin chef i London. Han bad henne ta kontakt med det amerikanska örlogsfartyg USS Cole och be dem komma och rädda oss. Mark hade fått nog. Vår satellittelefon, visade sig, var vårt enda kommunikationsmedel med yttervärlden. Travi 1 hade bara VHF och den hade för kort räckvidd för att nå land.

Men någonstans hade vi nog alla underskattat den indonesiske maskinistens förmåga att trolla med vad som fanns kvar ombord på Tonnas skitskorv. För helt otippat dunkade maskinen plötsligt igång igen och efter en timmes obruten gång ringde Mark på nytt sin chef och bad henne avbryta alla räddningsförsök.

Ett antal maskinhaverier höll besättningen i arbete.

Havererat ankar
När vi sent på fredagskvällen siktade ljusen i Tripolis hamn kom vi bara nio timmar efter Bustards första beräknade ankomsttid. Visserligen hade den indonesiske kaptenen missat en kursändring på nattvakten som gjort att vi kommit femton sjömil ur kurs. Bustard påstod att han somnat på bryggan. Men det var glömt nu. Vi fick order att ankra på redden. Bustard suckade djupt och sa:

"Of course we can drop the anchor. Problem is we can't get it up".
Ankarspelet hade havererat. Det med.

Med dyster min lät han ankaret gå. När vi nästa dag fick order att gå in och möta lotsen skars ankarkättingen av med en kaptrissa. Men det var inte vårt problem. Lugnet inne i hamnbassängen fick oss alla att le som små barn.

Resten, hur vi lyckades ta oss in i Kadaffis diktatur utan visum, är en annan, och minst lika lång, historia. Det enda vi kan säga är att den libyska regimen nog inte riktigt förstod hur tacksamma vi var för våra visum. Travi 1:s återresa till Malta kunde vi klara oss utan.

Claes JB Löfgren
claes_jb.lofgren@svt.se

• Tweet