Mellan fronten och staden Zintan ligger övergivna byar, och vrak. Foto: SVT.

SVT:s reporter närmar sig fronten i Libyen

Publicerad 26 juli 2011 - 16:15 Uppdaterad 22 augusti 2011 - 10:37

De regimtrogna styrkorna i Libyen attackerar bland annat gränsövergången i Wazym, för att stoppa transporter av drivmedel och förnödenheter in i landet.

-De skjuter raketer och granater, säger Claes JB Löfgren per telefon till Rapport. Kadaffi-styrkorna vågar inte gå ner direkt och strida, de har för dålig stridsmoral.

SVT:s reporter Claes JB Löfgren rapporterar direkt inifrån Libyen. Här berättar han om färden mot fronten, genom berber-områdena där folket hatar Kadaffi innerligt efter många års förtryck.

Informell, avspänd gränspassage
"Gränspassagen mellan Tunisien och den rebellkontrollerade delen av västra Libyen var enkel, informell och avspänd. Libyerna åker in och ut ur Tunisien för att tanka och handla mat och förnödenheter i staden Tatouine på den tunisiska sidan.

Formaliteterna vid gränsen klarades av på tio minuter och under en stjärnklar himmel for vi sent på söndagskvällen de sju kilometerna till Nalut, den första staden i en rad av städer och byar som rebellerna har mer eller mindre kontroll över ända fram till staden Yafran, varifrån det är bara är mellan sju och åtta svenska landmil till Tripolis södra utkanter.

Men vad som på kartan ser ut att vara en massiv rebelloffensiv mot Kadaffis militära och strategiska hjärta, är i själva verket ett område med stora blottor för rebellerna. Kadaffitrupperna behärskar fortfarande bergstoppar, enstaka byar och städer och framför allt beskjuter de fortfarande staden vi just nu befinner oss i, Nalut, och gränsen med Gradraketer.

Kartan visar städerna i det område där SVT:s utsända rör sig. Bild: SVT Grafik

Gränsen livlina
Förlorar rebellerna kontrollen över gränsen klipps livlinan till de befriade områdena av. För här kommer inte bara mat, vatten, bränsle och förnödenheter, utan troligen också vapen till de dåligt beväpnade rebellerna.

Vissa påstår att tunisierna stoppar vapentransporter, andra att de ser mellan fingrarna på lastbilar med raketer från bland annat Qatar. Det är därför Kadaffisidan biter sig fast strax norr om gränsen och med ojämna mellanrum beskjuter vägarna som utgår från gränsen med Gradraketer och granater.

Transporter sker i civila bilar
Den stora frågan här i Nalut är varför inte Nato-flyget bombar Kadaffisidan mera. Ett svar är att Kadaffis soldater är skickliga på att gräva ner soldater och avskjutningsramper, att placera dem vid civila hus och kraftverk och att transporter i allt väsentligt sker i civila bilar.

Något mera utvecklat samarbete mellan rebellerna och Nato:s stridsledning verkar inte heller finnas. Bitterheten mot Nato växer därför här i Nalut och i Nafusabergen.

Närvaron av Nato-flyget avskräcker ändå Kadaffisidan för att återta de rebellkontrollerade områdena. Men rebellerna är för svaga och dåligt beväpnade för att kunna avancera mera Och Nato:s bombningar är i dagsläget inte tillräckliga för att hjälpa rebellerna att avgöra det lågintensiva kriget om västra Libyen.

Snart Ramadan, men fortsatt krig
Förhoppningarna om att kriget skulle vara innan Ramadan börjar om en vecka verkar därför komma på skam.

Vi bor i ett nybyggt hus utan möbler, sover på madrasser på golvet.

Allt är lite opraktiskt; kontakterna sitter en meter upp på väggen, "spisen" är en energislukande liten fyrkantig sak med glödtrådar och toaletten ett hål i golvet.

Att skita är som en yogaövning och ytterdörren så trög att öppna att vi sannolikt skulle grillas som kycklingar i ett tunisiskt gatustånd om det började brinna här; alla fönster är ju utrustade med galler som skydd mot de tjuvar alla säger inte finns här i bergen där ju hederlighet och ärbarhet råder.

Ödsliga landskap
Färden från Nalut till Zintan tog tre timmar. Chauffören Najub, i en Toyota pick up, körde med sövande rutin genom det ödsliga landskapet piskat av sandmättade virvelstormar, stora tomma vidder på vilka det plötsligt och oförklarligt dyker upp ett landsvägskafé som serverar espresso av högsta kvalité och en man lika oväntat alldeles ensam vandrar mellan några knotiga buskar. Från vart då? På väg till vad då?

Då och då passerar vi små samhällen med gråa omålade hus med oklara konturer i de ystra sandvindarna. Vilka bor här? Vad lever dom av? Daniel Iriarte, frilans för tidningen ABC, från Madrid, frågar Najub på sin rudimentära arabiska, men vi får inga klara svar. När vi närmar oss Zintan blir det tätare mellan vägspärrarna. Män i kamouflagefärgade kläder bär kärleksfullt sina automatvapen - som vore de en extra kroppsdel.

Liver pågår som vanligt i spillrorna av kriget, här en melonsäljare som gör upp en affär. Foto: SVT

De behöver pengarna
Precis innan vi kör in i Zintan får vi för första gången visa våra pass och presskort. Vi börjar närma oss fronten. Alla är artiga och långsamma. I Zintan tar det tre och en halv timma av förhandlingar, samtal och väntan innan vi slutligen hittar det hus vi nu sovit i.

Folk är stolta och hjälpsamma. När de tar betalt är det för att de behöver pengarna. Varubristen är omfattande, priserna skyhöga och bensin och diesel tio gånger så dyrt som i februari.

Vad som väntar kan vi bara gissa oss till. Som utländska journalister i en främmande och krigshärjad trakt har vi bara att gilla läget. Det enda vi med säkerhet vet är att våra planer kommer att förverkligas på ett helt annat sätt än vi tänkt oss."

Claes JB Löfgren, reporter och Marco Nilson, fotograf.

Claes JB Löfgren

• Tweet