Låga förväntningar inför klimatmöte
Köpenhamnsfiaskot vilar som tunga moln över Durban
|
|
Publicerad 25 november 2011 - 11:08
Uppdaterad 27 november 2011 - 09:30
|
Samtidigt som världens utsläpp fortsätter att öka träffas nu världens nästan 200 länder för att gemensamt hejda utsläppen och klimatförändringarna. Men förväntningarna är låga på mötet COP17 i Durban i Sydafrika mellan 28 november och 10 december. Mötet i Durban är det 17:e sedan klimatkonventionen undertecknades i Rio 1992. Varje år i december träffas alla länder för att förhandla om gemensamma åtgärder. Klimatförhandlingarna sker i två spår, ett för klimatkonventionen som omfattar alla länder, och ett för de länder som skrivit på Kyotoprotokollet. Så parallellt med COP-mötet träffas också Kyotoländerna i separata förhandlingar, i år kallas det mötet CMP7. Mötet i Durban inleds måndag den 28 november och avslutas fredag den 9 december. Först förhandlar ländernas tjänstemän, men från tisdag den 6:e är det miljöministrarna som tar över. Ingen tror längre på någon "gyllene paragraf" som löser problemet. Nu är frågan - blir Kyotoavtalet förlängt? Fiaskot i Köpenhamn 2009 hänger fortfarande tungt över klimatförhandlingar som sker i FN:s regi. Då var förväntningarna enorma på att en aldrig tidigare skådad skara regeringschefer skulle enas om ett avtal som skulle minska de globala utsläppen. Men alla naiva förhoppningar grusades när mötet slutade med en tummetott och regeringscheferna fick skämmas för sitt misslyckande. Nästföljande möte i Cancun i Mexiko förra året visade ändå att liket lever, FN-processen fortsatte och många av de vaga löften som gavs i Köpenhamn sattes på pränt. Så vad handlar då klimatmötet i Durban om? Här är en snabbguide. Vilka är huvudfrågorna? En fortsättning på Kyotoprotokollet och klimatpengar till de fattiga länderna bedöms vara det som kommer att bli de svåraste nötterna att knäcka i Durban. Nu är sista chansen att förlänga Kyotoavtalet som går ut 2012. USA har hela tiden sagt nej till Kyoto. Ryssland, Kanada och Japan har redan sagt att de inte tänker skriva på Kyoto 2. Det är bara EU och merparten av de fattiga länderna i den sk G77-gruppen som vill att Kyoto ska leva vidare eftersom det är det enda bindande avtal som finns och som ställer krav på dom rika länderna. Det är också en principsak för många, särskilt dom fattiga länderna, att de rika länderna som orsakat de mesta utsläppen går före och utlovar minskningar. Men Kyoto omfattar bara 16 procent av utläppen. Därför krävs ett mer omfattande avtal som gäller fler länder. Många anser därför att det är nödvändigt att Kyotoavtalet förlängs som en brygga till ett större avtal, kanske 2017-2020. Att lösa finansieringsfrågorna kommer också att bli tufft. Nu gäller det att komma överens om hur den Gröna klimatfonden ska fungera. De rika länderna har lovat att ge 100 miljarder dollar om året i klimatbistånd från 2020, och att man ska ge 30 miljarder dollar i sk snabbstart-pengar före 2012. Med ekonomisk kris i EU och i USA kunde inte kraven på massivt klimatbistånd kommit vid en olägligare tidpunkt. Vilka parter träffas i Durban? EU har varit den starkaste pådrivaren vid tidigare klimatmöten. Vill se ett Kyoto2 om samtidigt arbetet med ett större klimatavtal går framåt. Har ett mål att minska utsläppen 20 procent till 2020, och har nu släppt löftet att gå till 30 procent om andra länder också utlovar stora minskningar. G77-gruppen utgörs av många av världens fattigaste länder och hör till de som drabbas hårdast av klimatfärändringarna. Vill ha kvar Kyoto. USA deltar men vill inte gärna skriva på internationella avtal. Senaten har blockerat klimatförslag. USA säger fortfarande nej till Kyoto. Tidigare klimatförhandlingar har varit ett chickenrace mellan USA och Kina där ingen velat göra eftergifter. USA vill se hårda krav på Kina innan man går med på egna åtaganden. Föredrar liksom Kina mer frivillighet än tvång. Har störst utsläpp per person av de stora länderna. Kina ingår egentligen i G77, men tycker delvis annorlunda. Har tidigare varit en bromskloss, framför allt när det gäller hur utsläppen ska mätas och redovisas eftersom man inte vill ha insyn i företagens räkenskaper. Vägrar bindande krav på att minska utsläppen, men lovar att minska kolintensiteten, dvs utsläppen ska inte öka i samma takt som ekonomin. Satsar stort på förnybar energi, men också på kolkraft. BASIC-gruppen utgörs av Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina. Trycker hårt på de rika ländernas ansvar och på en fortsättning på Kyoto. AOSIS är öar och låglänta länder som kan drabbas hårt av höjd havsnivå. Vill se max 1,5 graders ökning. Varför är det så svårt att komma överens? För det första måste alla länder vara eniga, bara det är ett stort hinder. För det andra är fossila bränslen själva blodet och förutsättningen för det moderna samhället. Att ändra system kostar mycket pengar och kräver stora ansträngningar. Att vinster av en omställning först kan ses på lång sikt eller gagnar andra, gör att man avstår från investeringar. För det tredje råder politisk och ekonomisk kris i stora delar av världen, framför allt i USA och i eurozonen. Det gör att länderna är upptagna med andra akuta problem och att många blir mindre villiga att finansiera de gemensamma fonderna. Varför finns det så många krångliga förkortningar? UNFCCC, MRV, REDD, AWG-LCA och GEF. Listan på snurriga förkortningar som används i förhandlingarna är lång. Det illustrerar hur byråkratiska och komplexa förhandlingarna är. En stor del av tiden upptas av formaliafrågor. Det är också ett sätt för vissa länder att sätta käppar i förhandlingshjulen. Vem leder förhandlingarna? Det gör Christiana Figueres, ordförande för klimatkonventionen UNFCCC. Hon har fått uppskattning för att ha lett förhandlingarna i Cancun till konkreta resultat. Den sydafrikanska delegationen kommer också att ha stort inflytande över hur förhandlingarna går till i praktiken och villka texter som hamnar på förhandlingsbordet. Deras klimatambassadör har sagt att en fortsättning på Kyoto är orealistiskt. Vad gör Sverige? Sverige, som kommer att klara sina utsläppsmål med god marginal, är med i EU-gruppen och driver aktivt på för en förlängning av Kyoto. Miljöminister Lena Ek (C), som kommer att vara på plats den andra veckan i Durban, pekar ut några målsättningar:
- enas om ett ramverk som håller uppvärmningen under 2 grader.
- se till att förtroendet för FN-processen finns kvar.
- nå tydliga framsteg mot ett globalt bindande ramverk.
- alla, även u-länderna, måste delta efter förmåga, men i-länderna måste visa vägen.
- bestämma hur utsläppen ska mätas och rapporteras.
- klara ut vad som fattas för att klara 2-gradesmålet. Sverige och EU har som synes inga konkreta mål, utan tvärtom ganska allmänt hållna förhoppningar.  -Ja, vi kan inte ha annat, jag var med i Köpenhamn, där den ena grejen efter den andra föll och folk gick gråtande därifrån, säger miljöminister Lena Ek (C) till SVT.
-Det blir ingen "big bang", men jag hoppas på små framsteg. Det blir mycket verkstad, jag tror mest på framsteg när det gäller klimatkonventionen, och inte när det gäller Kyotoprotokollet. Räcker löftena? Nej. En ny rapport från FN-organet UNEP visar att dagens löften om utsläppsminskningar inte räcker för att 2-gradersmålet ska klaras. Utsläppen 2020 får inte överstiga 44 gigaton enligt UNEP. Om länderna inte gör större ansträngningar kommer utsläppen ligga mellan 6 och 11 gigaton över den nivån. Det krävs alltså kraftigt ökade ambitioner. Om det inte blir något avtal - är det kört för klimatet då? Nej, kanske inte. Det pågår stora omställningar redan nu. Företag är tvingade av konsumenter att minska sina utsläpp och gör det också för att spara pengar. En ny grön sektor med klimatsmarta företagsidéer och teknik växer över hela världen. Länder och regioner går före och har tuffa klimatkrav, även i Kina och USA. Men fortfarande återstår det egentligen grundproblemet; för att på allvar hejda klimatförändringarna måste utvinningen av kol och olja upphöra. Det fossila kolet måste stanna under jord. Hur man ska få företag och stater att acceptera det finns inte på kartan i FN-förhandlingarna. Vad kan man förvänta sig för resultat? 1. En "big bang", eller gyllene paragraf som alla länder enas om. Helt osannolikt.
2. En andra åtagandeperiod efter 2012 inom Kyotoprotokollet med nya bindande krav. Mycket osannolikt.
3. En politisk överenskommelse om framtiden för Kyotoprotokollet utan bindande krav, kanske för en mindre grupp, som håller liv i processen till ett större avtal kan slutas. Troligt. 4. En färdplan för hur och när ett större avtal ska finnas på plats. Svårt men möjligt.
5. Små framsteg kommer att beskrivas av politikerna som stora och viktiga, men något avgörande beslut för hur klimatkrisen ska lösas kommer inte att tas. Mycket troligt.
6. Överenskommelse om den gröna fonden. Möjligt. 7. Inga resultat alls. Inte troligt, eftersom man redan lagt ner mycket arbete och prestige i processen. Calle Elfström
calle.elfstrom@svt.se |
SVT Play
