"Durbanpaketet" räddar inte klimatet

Publicerad 12 december 2011 - 10:19 Uppdaterad 12 december 2011 - 14:07

Efter den dramatiska maratonspurten på övertid vid klimatmötet i Durban kommer nu eftertankens kranka blekhet. Åsikterna om utfallet går vitt isär. Medan de drivande bakom uppgörelsen, som EU, hyllar det som historiskt, kritiserar miljöorganisationer det som en urvattnad kompromiss som leder världen mot en klimatkatastrof.

Också bland klimatforskare är tonen påtagligt dämpad. Durban har - åtminstone tillfälligt - löst en nyckelstrid: Den mellan utvecklingsländer och den rika världen om ett framtida, gemensamt klimatavtal efter 2020.

Men den verkligt akuta frågan, den om hur världen här och nu, de närmsta tio åren, skall kunna styra om från en katastrofkurs mot 3-4 graders uppvärmning saknar alltjämt lösning. Ja, enligt de hårdaste kritikerna har Durban bidragit till att cementera urspårningen.

- Det positiva med Durban är att världens regeringar öppnat den dörr som stängdes i Köpenhamn 2009, mot ett framtida juridiskt bindande avtal för världens samtliga stora utsläppsländer, säger Bill Hare, klimatforskare vid ClimateAnalytics och forskningsinitiativet Climate Action Tracker.

"Fortsätter mot uppvärmning"

- Men samtidigt återstår att skärpa dagens åtgärder för att minska utsläppen. Tills det är gjort fortsätter världen mot mer än tre graders uppvärmning. Det finns inga nya åtaganden på bordet och det är osäkert om den process man kommit överens om kommer att ge några resultat, fortsätter Hare.

Resultatet i Durban är ett slags kompromisspaket. Det bästa som kunde åstadkommas, menar förespråkarna, som pratar om ett historiskt skifte mot ett framtida klimatavtal där samtliga länder i världen tvingas till bindande åtaganden.

Men enligt kritikerna är avtalet snarare en urvattnad kompromiss - där ett löfte om ett luddigt framtida avtal köpts till priset av kryphål och enbart frivilliga åtaganden ända fram till 2020.

Oklart om det framtida avtalet är ett avtal
Det nya, framtida avtalet skall förhandlas fram enligt den så kallade Durban-plattformen. Förhandlingar skall inledas 2012 och vara klara 2015. Avtalet skall sen träda i kraft 2020. Men vad det egentligen är för slags avtal är ännu mycket oklart. I den text som antogs efter en dramatisk slutförhandling mellan EU och Indien på söndagsmorgonen kallas det för "ett protokoll, annat juridiskt instrument eller överenskommet resultat med juridisk kraft under FN:s klimatkonvention".

SVT:s vetenskapsreporter Jens Ergon. Den grumliga formuleringen är resultatet av en långvarig strid mellan den rika världens största utsläppare, med USA i spetsen, och de stora utsläpparna bland världens utvecklingsländer, med Kina och Indien i spetsen.

Det politiskt låsta USA föredrar frivilliga åtaganden, och kan bara tänka sig ett bindande avtal om Kina och utvecklingsjättarna jämställs med USA. Kina och Indien kräver motsatsen: Skillnaden mellan utvecklingsländer och den rika världen måste understrykas.

Egentligen handlar det om själva knäckfrågan i hela klimatförhandlingarna: Hur ska egentligen det snabbt krympande utrymmet att släppa ut växthusgaser fördelas på ett rättvist sätt om världen skall undvika allvarliga klimatförändringar?

USA, Japan, Ryssland och Kanada har hoppat av
Nu har blockeringen tillfälligt övervunnits. Men priset är högt. Innan ett framtida avtal kan träda ikraft 2020 - med oklart innehåll - finns mycket litet av bindande åtaganden och krafttag. Kyotoprotokollet, dagens klimatavtal, räddades i Durban med nöd och näppe.

Men formuleringarna om en ny Kyotoperiod är luddiga. Och förutom USA har Japan, Ryssland och Kanada hoppat av nya bindande åtaganden. Kvar finns bara EU och några få andra länder. Istället för att utvidgas och skärpas har Kyotoprotokollet förvandlats till en skugga av sitt forna jag.

För merparten av världens länder är det istället frivilliga utsläppsminskningar fram till 2020 som gäller. Men de åtaganden som rapporterats in till FN:s klimatkonvention är långt ifrån tillräckliga.

Enligt en lång rad forskningsrapporter leder de världen mot 3-4 graders uppvärmning - betydligt mer än det 2-gradersmål som anses vara maxgränsen för att undvika verkligt allvarliga klimatförändringar. Det finns alltså ett påtagligt gap mellan vad världens länder är beredda att göra på kort sikt och vad som verkligen krävs.

"2020 för sent att ändra kurs"
Och än mer problematiskt: 2020 är det för sent att ändra kurs, menar forskarna. I själva verket måste kursändringen ske under de närmsta åren - annars finns ingen chans att världens tungrodda energisystem hinner ställas om och utsläppskurvorna börja peka neråt innan 2020. Hur detta skall ske i en värld där utsläppen i fjol ökade med rekordfart kan ingen förklara.

Bristen på krafttag de närmsta åren svävar som en allt mörkare skugga över de trögrodda klimatförhandlingarna. Överenskommelsen i Durban "noterar med allvarlig oro" problemet med utsläppsgapet. Men något mer konkret än ett "beslut att inleda en arbetsplan för att förstärka ambitionsnivån att minska utsläppen" kom inte fram i Durban.

- Skrivningarna för att höja ambitionsnivån innan 2020 är svaga. Man erkänner allvaret i problemet. Men några konkreta åtgärder finns inte, säger Sivan Kartha, klimatforskare vid Stockholm Environment Institute.

Kina följer utsläppsminskningar
En andra Kytoperiod hade kunnat vara lösningen. Kyotoprotokollet har visserligen bara bundit den rika världen till utsläppsminskningar. Men - vilket kanske överraskar några - ett flertal forskningsrapporter visar att det är just den rika världen som släpar efter mest när det gäller åtgärder för att minska utsläppen fram till 2020. Tillväxtjätten Kina ligger nästan i fas med vad som krävs för att klara 2-gradersmålet. De stora sorgebarnen är länder som USA och Kanada - men också EU behöver skärpa sin ambitionsnivå.

En stor del av energin i Durban gick åt till juridiska frågeställningar om ett framtida avtal efter 2020. Och visst behövs ett framtida, bindande avtal som inkluderar alla världens länder.

Men nyckeln just nu för att styra världen från allvarliga klimatförändringar - åtminstone enligt klimatforskarna - handlar om vad som händer innan 2020. Tiden håller på att rinna ut. Ur det perspektivet är det svårt att se Durban som annat än ytterligare en rejäl besvikelse.

Det ligger nära till hands att lasta och idiotförklara hela den trögrörliga FN-processen. Men det är för enkelt. Utfallet i Durban är starkt avhängigt av vilka regeringar vi valt i världens länder. Den stora bromsklossen i Durban - USA - är i princip helt bakbunden av den amerikanska kongressen. Med regeringar och parlament som vägrar att prioritera snara och kraftfulla åtgärder så kommer klimatförhandlingarna fortsätta att stappla framåt. Frågan är hur länge världens befolkningar accepterar business as usual - och en ödesdiger kurs mot 3-4 graders uppvärmning.

Jens Ergon
SVT Vetenskap

• Tweet