Kinas övergivna gruvarbetare

Publicerad 22 februari 2012 - 13:34 Uppdaterad 22 februari 2012 - 17:58

En av orsakerna till Kinas ekonomiska framgångar är det kinesiska gruvarbetarna. Det är miljontals mäns slit under marken som fått fart på ekonomin, som gett landet kol, mineraler och metaller som utvecklats till exportvaror. Men vem tackar dem för det?

Långt uppe i Sichuans berg sitter en man och flämtar på en säng. Han heter Lu Quanjuan och han är hopplad till en syrgastub. Flera gånger per dag måste han sitta här och andas, för dammet från tio år som gruvarbetare har nämligen förstört hans lungor fullständigt. Lu Quanjan är döende.

-Jag mår inte bra och måste få dropp varje dag. Det är värre nu på vintern. Jag har blivit sämre i år, berättar Lu då vi träffar honom.
Hela byn är full av lungsjuka gruvarbetare som nu håller på att dö en efter en. 20 är redan döda, 70 till obotligt sjuka.

Ingen har fått någon ersättning
Ingen av de före detta gruvarbetarna har fått någon ersättning från vare sig myndigheterna eller sin arbetsgivare. Sjukdomen och kostnaderna för alla hans mediciner nu håller på att sänka familjens ekonomi fullständigt. Idag är det Lu Quanjuans fru He Chunrong
som med sin frisörlön nu tvingas försörja både sig själv och Lu, dottern och sonen, mormor och morfar och farmor och farfar.

-Så fort vi har lite pengar måste det direkt gå till hans mediciner. Det är bara jag som kan arbeta. Trots att jag tjänar en del varje månad så har vi inget kvar i slutet av månaden. Det är så pressande, säger He Chunrong.

"Har svårt att gå"
Det är inte mycket som Lu kan göra idag.
- Nu för tiden är det till och med svårt för mig att gå så kort bit som tio meter. Jag börjar andas tungt och blir ofta tvugen att stanna.

Vi äter lunch med familjen och sedan tar Lu oss med ut bland bergen. Han vill visa gruvan där han arbetade. Vi tvingas närmar oss försiktigt och håller oss på avstånd. Gruvan är bevakad och vår fotograf Henri tar bilder i smyg.

"Svårt att få jobb"
-På den tiden, i början av 90-talet hade vi det väldigt svårt ekonomiskt. Det var svårt att få jobb. De 300 kronor i månaden jag fick i gruvan var ganska mycket på den tiden.
Men arbetsförhållandena var rena mardrömmen.

-Vi hade inga riktiga skyddsmasker när vi borrade. Det enda de gav oss var en slags tygmask som inte alls skyddade mot dammet. Varje dag när vi hade slutat jobba var våra näsor fulla av damm.?
Idag, då Lu är döende, så ångrer han att han nånsin gick ner i gruvan.

Visste inget om riskerna
-Vi visste inget om riskerna. Hade jag vetat hur farligt det var hade jag aldrig tagit arbetet som gruvarbetare.
Idag kämpar Lu för att han och de andra ska få ersättning. Och han visar oss listor över byns sjuka gruvarbetare.

-Titta på den här listan. Här ser du de gruvarbetare som är sjuka i vår byn. Och här på den andra sidan finns en lista på de som är döda.
Med på listan finns hans bror som dog härom året, också i sviterna av stendammslunga.

Lu håller på att försonas med att han själv kommer att bli tvungen att lämna sin dotter Linjing i förtid. Men när hans vänner nyligen försökte skicka honom till sjukhus vägrade han. Han vill dö hemma.

-Mina egna föräldrar är fortfarande i livet. Min bror är död. Det finns en sed här i byn som säger att den som dör utanför byn inte får komma tillbaka hit för att bli begravd här. Jag vill inte att det ska hända mig. De har sagt att jag borde flyttas till sjukhus, men jag vill inte.

"Allt vi kan göra är att skjuta upp hans död"
Och medan dottern Linjing leker och dansar så säger Lus fru att hon inte har något hopp om att hennes man skall överleva:

-Jag har hört att det inte går att bota hans sjukdom. Allt vi kan göra är att försöka kontrollera den och skjuta upp hans död, säger hon.

Se mer om gruvarbetarnas vardag i Bolivia England och Kina i Korrespondenterna, onsdag 21.30 SVT2

Niklas Sjögren
niklas.sjogren@svt.se

• Tweet