Sju års inbördeskrig banade vägen för krigsherren Charles Taylors seger i presidentvalet i Liberia 1997. Kriget finansierades av bloddiamanter, och fördes med pojksoldater som under knarkrus begick bestialiska övergrepp på civila. Nu väntar rättegång för krigsförbrytelser i FN-domstolen i Sierra Leone.
Född i en välbärgad familj i Monrovia 1948 och sändes han i 20-årsåldern till USA för att studera. Han tog examen 1977 och återvände hem strax före militärkuppen i Liberia 1980.
Sedan följde drömjobbet som chef för ett statligt verk som höll ministrarna med bostäder, möbler och tjänstebilar. Under några år levde han flott och var en känd figur i Monrovias lilla jet set-krets.
Men han tvingades 1983 lämna landet efter anklagelser om förskingring. Han flydde till USA, där han greps på liberianska statens begäran, men lyckades smita ur fängelset och återvända till Afrika. Under resten av 80-talet sökte han stöd bland vänner som Muammar Gaddafi i Libyen.
Trots långa förberedelser var det en illa utrustad skara som startade inbördeskriget när den gick över gränsen från Elfenbenskusten till Liberia på julafton 1989.
I de blodiga striderna som följde tvångsrekryterade Taylors NPFL och andra miliser småpojkar. De drogades för att orka med krigets strapatser och i knarkruset begicks bestialiska övergrepp på civila.
Taylor finansierade kriget med "bloddiamanter" från Sierra Leone, som han fick i utbyte mot att beväpna rebellgrupper. Han blev stenrik och under den korta perioden mellan krigsslutet 1996 och de liberianska valen 1997 byggde han upp ett medieimperium, vars propaganda bidrog till valsegern senare samma år.
TT